Innan det är för sent

Jag har tänkt på hur ofta vi säger att vi ska göra saker senare.

Vi ska ringa när veckan har lugnat sig. Läsa den där boken när allt annat är gjort. Hälsa på någon när det passar bättre. Ta den där promenaden när vi har mer tid.

Och så fortsätter dagarna. Kalendern fylls, kaffet kallnar och det som kändes viktigt får vänta ännu en gång.

Det är sällan för att vi inte bryr oss. Ofta är det bara så vardagen fungerar. Den tar plats. Den behöver vår uppmärksamhet. Och plötsligt har vi ägnat en hel kväll åt sådant som inte kommer att spela någon roll om ett år.

Men vad betyder det egentligen att njuta av livet?

Det kan låta som att vi borde resa mer, göra större saker och ta vara på varje sekund. Som om varje dag måste vara ett minnesvärt äventyr. Jag tror inte att det är så enkelt. Vissa dagar är helt vanliga. Man arbetar, handlar, lagar mat och försöker komma ihåg vad man skulle hämta i förrådet.

Ändå kan det finnas något att stanna upp inför just där.

Ett samtal som får ta den tid det tar. En kopp kaffe vid köksbordet. En promenad utan brådska. Någon som berättar något vi redan hört, men ändå vill dela med sig av. En stund då vi faktiskt lyssnar, i stället för att redan tänka på vad vi ska göra sedan.

Jag tänker inte att vi måste lägga ifrån oss allt och leva varje dag som om den vore den sista. Det skulle bli ett ganska tungt sätt att leva. Men vi kan ibland lyfta blicken från det som pockar på och se människorna som finns nära oss. Vi kan ringa det där samtalet. Boka in besöket. Göra något litet medan det fortfarande finns en vanlig tisdag att göra det på.

För en dag kommer inte tillbaka. Det vet vi, men det är lätt att ändå leva som om den gjorde det.

Det handlar inte om att hinna njuta av allt innan det är för sent. Det handlar om att då och då lägga märke till livet medan det pågår.