Innan vi kallar kulturen för flum

Jag har tänkt det fler gånger än jag egentligen vill erkänna.

Vad korkad den där personen är.

Det händer när ett samtal om kultur snabbt förvandlas till ett avfärdande. När någon viftar bort hela frågan med några ord om flummiga teaterföreställningar, obegriplig konst och miljarder i bidrag. Som om vi därmed hade rett ut saken och kunde gå vidare till det som betyder något på riktigt.

Sedan hinner nästa tanke ikapp mig.

Men den här människan är ju inte korkad. Tvärtom. Det är någon som kan resonera klokt, lösa svåra problem och besitter kunskaper som jag själv saknar.

Det är min första reaktion som är för enkel.

Man kan vara intelligent och samtidigt dåligt insatt i en fråga. Man kan vara kunnig inom sitt yrke och ändå bära omkring på föreställningar om andra delar av samhället som man aldrig riktigt har undersökt.

Det gäller naturligtvis mig också.

Jag tror att mycket av kulturföraktet behöver förstås där. I ointresset, i avståndet och i de åsikter vi har fått med oss från andra. Sådant som har sagts vid ett middagsbord, på en arbetsplats eller i den politiska miljö där vi känner oss hemma. Till slut känns uppfattningen självklar, fast vi aldrig har prövat vad den bygger på.

Men jag behöver vara noggrann även här. Den som vill minska ett kulturbidrag behöver inte vara okunnig. Det går att vara väl insatt och komma fram till en annan prioritering än min. Annars blir mitt tal om nyansering bara ett vänligare sätt att säga att alla borde tycka som jag.

Det är skillnad på att granska en verksamhet och att avfärda ett helt område.

Det är också där jag tycker att samtalet så ofta går fel.

Kulturen görs till en höger–vänsterfråga, som om själva uppskattningen av musik, litteratur, konst och historia hörde hemma på ena sidan av en politisk skiljelinje.

Den förenklingen är befängd.

Självklart är kulturpolitik politisk. Hur skattepengar ska användas, vad staten ska ansvara för och hur mycket som ska lämnas till marknaden är verkliga ideologiska frågor. Konst kan dessutom vara politisk i sitt innehåll. Det vore märkligt att förneka det.

Men därifrån är steget långt till att göra kulturens värde till en partipolitisk tillhörighet.

En konservativ människa kan vilja bevara ett kulturarv. En liberal kan försvara konstnärens frihet att utmana makten. En socialist kan betona att tillgången inte ska avgöras av inkomsten. Samma människa kan också rymma alla tre tankarna.

Redan i den borgerliga regeringens kulturproposition Tid för kultur från 2009 betonades kulturens egenvärde, dess frihet och allas möjlighet att delta i kulturlivet. Det är alltså fullt möjligt att försvara ett offentligt ansvar för kulturen utan att för den skull skriva under på ett vänsterpolitiskt program.

Vi skulle komma längre om vi diskuterade dessa avvägningar än om vi försökte avgöra vilket politiskt lag som äger frågan.

Men först behöver vi kanske reda ut vad vi menar med kultur.

För det är märkligt hur snävt ordet ibland används.

Någon säger sig vara ointresserad av kultur men lyssnar på musik varje dag, följer en tv-serie, tycker om historiska miljöer och kan fortfarande minnas en film som förändrade något i honom. Det finns ingen motsättning i att uppskatta detta och ogilla opera. Motsättningen uppstår först när det egna intresset räknas som vanligt liv, medan andras intresse avfärdas som kulturflum.

Kultur är också låten vi väljer till en begravning. Berättelsen vi läser för ett barn. Fotografierna som hjälper oss att förstå hur vår hembygd såg ut innan vi själva fanns.

Detta betyder inte att allt ska subventioneras. Att musik är viktig i våra liv bevisar inte att varje musikprojekt bör få offentliga pengar. Men det visar varför vi behöver en bättre utgångspunkt än att kultur skulle vara något som ett fåtal märkliga människor håller på med.

Siffrorna ger också en bredare bild. I Kulturvanor 2025 redovisar Myndigheten för kulturanalys att 92 procent lyssnade på musik och 83 procent såg på tv-serier minst någon gång i månaden. Kulturvanor är i stor utsträckning vardagsvanor.

Sedan har vi de där miljarderna.

Ja, det handlar om miljarder. Det ska vi inte försöka prata bort. Offentliga pengar är människors pengar, och varje verksamhet måste kunna granskas.

Men det spelar roll vad summorna innehåller.

Enligt Myndigheten för kulturanalys uppgick statens, regionernas och kommunernas samlade utgifter för kultur, folkbildning och medier till 34,9 miljarder kronor år 2024. Om folkbildning och medier räknas bort var kulturutgifterna 28 miljarder. I kulturområdet ingår bland annat bibliotek, museer, arkiv, kulturmiljövård, musik- och kulturskolor samt teater, dans och musik. Det är alltså missvisande att beskriva hela summan som bidrag till enstaka föreställningar eller konstnärer.

Det betyder inte att summan automatiskt är lagom. Men först när vi vet vad pengarna går till kan vi diskutera vad som borde förändras.

Bibliotekets verksamhet och ett enskilt konstprojekt behöver inte försvaras med samma argument. En dyr satsning blir inte klok bara för att den kallas kultur. Och ett bibliotek blir inte onödigt för att någon någonstans har gjort en dålig föreställning.

En vanlig invändning är att människor borde betala själva för det de vill uppleva.

Det är ett rimligt argument att pröva. En stor del av kulturen finansieras också genom människors egna köp. Men betalningsvilja och samhällsvärde är inte alltid samma sak.

Tänk på ett arkiv med gamla brev, fotografier och handlingar. Det kan vara värdefullt att bevara materialet även om få efterfrågar det just nu. En framtida forskare, släktforskare eller skolklass kan ställa frågor som vi ännu inte har tänkt på. Om materialet förstörs kan vi inte beställa tillbaka det när efterfrågan uppstår.

Eller tänk på en föreställning för skolbarn i en mindre kommun. Den möjliga publiken är begränsad. Resor, repetitioner och löner kostar ändå. Att verksamheten är svår att finansiera enbart med biljetter säger därför inte särskilt mycket om vad mötet kan betyda för barnen.

En inspelning kan nå ännu en lyssnare utan att musikerna spelar in den på nytt. En levande föreställning måste däremot genomföras varje gång. Olika kulturformer har olika ekonomiska förutsättningar.

Detta är skäl att överväga gemensam finansiering. Det är inga frikort från krav på kvalitet, rimliga kostnader eller uppföljning.

Och här finns en invändning som vi som försvarar kulturen måste ta på allvar: når stödet verkligen dem som behöver det?

I Kulturvanor 2025 framgår att personer med högskole- eller universitetsutbildning oftare besökte exempelvis museer och föreställningar än personer utan sådan utbildning. Samtidigt såg mönstren olika ut för olika aktiviteter; för biblioteksbesök framträdde inga skillnader mellan inkomstgrupperna. Statistiken beskriver skillnader, men förklarar inte ensam varför de finns.

Det går alltså inte att nöja sig med att säga att verksamheten finns och därför är tillgänglig för alla.

I rapporten Att bredda deltagandet i kulturlivet visar myndigheten också att människor uppger flera skäl till att inte delta: ointresse, tidsbrist, kostnader och avstånd. Det är en mer komplicerad verklighet än att alla antingen älskar kultur eller inte har råd med den.

Den som inte vill gå på teater ska förstås få slippa. Ett jämlikt samhälle kräver inte identiska intressen.

Däremot tycker jag att vi måste skilja mellan att ha fått möjlighet att upptäcka något och välja bort det, och att aldrig ha fått någon verklig möjlighet att närma sig det.

Som musiklärare och författare ligger den frågan nära mig.

Tänk dig en elev som ska spela tillsammans med andra. Eleven behöver öva, lyssna, hålla sin del och börja om när det blir fel. Någon måste våga höras, någon annan behöver ge plats. Det är konkreta uppgifter som kräver både kunskap och arbete.

Man behöver inte lova att musikundervisningen gör alla bättre i matematik eller löser skolans problem för att se värdet i detta. Att lära sig spela och förstå musik är också en kunskap i sig.

På samma sätt behöver en roman inte göra varje läsare till en bättre människa för att vara värdefull. Den kan ge oss glädje, motstånd, igenkänning eller en erfarenhet av att världen ser annorlunda ut från någon annans håll.

Vi behöver kunna tala om sådana värden utan att överdriva dem. Försvaret av kulturen blir svagare när vi lovar att den ska bota allt.

Och det blir svagare när vi låtsas att allt som skapas är bra.

Jag vill kunna tycka att en bok är illa skriven, att en föreställning är ointressant eller att ett bidrag borde ha använts bättre. Jag vill att institutioner ska kunna förklara sina prioriteringar och undersöka vilka människor de faktiskt når.

Men jag vill också försvara utrymmet för sådant som jag själv inte uppskattar.

Där hör den konstnärliga friheten hemma. Min utgångspunkt är att politiker ska besluta om ramar och ansvar, men hålla avstånd till de konstnärliga innehållsbesluten. En teater ska inte behöva göra den styrande majoriteten nöjd för att få finnas.

Det gäller oavsett vem som styr.

Kulturen måste få störa även oss som gärna försvarar den.

Så jag försöker stanna lite längre i de där samtalen numera. Innan jag bestämmer mig för att människan framför mig är korkad. Innan jag själv använder ett omdöme som gör fortsatt förståelse omöjlig.

Vad är det egentligen personen invänder mot? Kostnaden? Kvaliteten? En känsla av att verksamheten inte angår honom? Eller en föreställning om kultur som har upprepats så länge att den aldrig behövt förklaras?

Det är olika frågor. De förtjänar olika svar.

Och jag måste vara beredd på att något av svaren kan förändra min egen uppfattning.

Jag begär inte att alla ska älska teater. Inte att alla ska läsa mina böcker eller vilja lägga lika mycket pengar på kultur som jag.

Men jag önskar att vi hade större respekt för det vi ännu inte förstår.

Både för kulturen vi är snabba att kalla flummig och för människan vi är snabba att kalla dum.

Fotnot: Faktauppgifterna i texten bygger på regeringens proposition Tid för kultur (2009/10:3) samt Myndigheten för kulturanalys rapporter Kulturvanor 2025, Offentliga utgifter för kultur, folkbildning och medier 2024 och Att bredda deltagandet i kulturlivet. Resonemang, exempel och slutsatser är mina egna.