Innan Zion

Det är tidig morgon. En sådan där svart, kylig stund innan solen hunnit ta plats över ökenlandskapet. 16 grader står det i väderappen, men det känns kallare än så när jag går min lilla runda utanför lodgen. Luften är stilla, nästan andaktsfull. Doften av damm och tall blandas med något jag inte riktigt kan sätta fingret på – kanske bara känslan av att något stort väntar.

Frukosten är enkel men god. Kaffe, yoghurt, något litet att tugga på. Samtidigt har jag packat bilen. Det mesta är redo. Det är vi också. Åtminstone så redo man kan bli för det som väntar.

För idag ska vi ge oss på kanske vår tuffaste vandring hittills. Vi har gjort en hel del genom åren – de varma källorna och geysirernas rike i Yellowstone, Teton-massivets råa skönhet, Blue Ridge Mountains vindlande stigar, och så våra europeiska favoriter. Svenska vandringar som smakat mygg, regn och frihet. Men Angels Landing i Zion… den verkar kunna trumfa dem alla.

Inte i längd. Inte i höjdmeter. Utan i något annat – något som vilar i begrepp som mod, balans och att lita på sina steg.

Jag är lite nervös. Det är inte bara knäna som kan sätta stopp idag, utan också min höjdrädsla. Den där plötsliga känslan av att världen lutar och att marken inte är att lita på. Det finns partier av den här leden där man klättrar med kedjor som hjälp, med stup på båda sidor. Så vi får se. Först måste vi ens få tillåtelse att gå hela vägen upp – det är ett lotteri numera. Men bara tanken på det får pulsen att slå några extra slag.

Det är det där jag gillar med att resa. Att låta kroppen känna att man lever. Att utmana sig själv, men också att vara okej med att stanna om det känns för mycket. Att stå på en avsats och säga: hit, men inte längre – det är också frihet.

Vi får se hur långt vi kommer idag. Men hur det än går, så vet jag redan nu: den här dagen kommer vi minnas.

Wild Hearts Westbound – ett hjärta för vägen, ett steg i taget.