Inte bara Amerika

Sommaren bar mig längre än kartan visar. Amerika var stort och glittrande ( som alltid) – visst – men den här sommaren blev något mer än motorvägar, nationalparker och långa linjer av horisont. Den blev ett pärlband av små saker som tillsammans känns viktigare än vilket vykort som helst.

Amerika först, för att få det ur systemet: öknens torra värme som mojnar i skymningen, berg som byter färg för varje timme, kustens fyrar som fortfarande blinkar som om världen vore analog. Jag tog in vägarna, människorna, musiken som alltid tycks ligga och vibrera i det där landet. Och ändå: när jag tänker tillbaka är det inte bara landskapen som stannar, utan samtalen. De som kommer när man kör för långt, äter för sent och skrattar åt samma gamla historier, igen.

Men sedan allt det andra.

Sverige-sommaren. Den som luktar regn på varm asfalt och nyslaget gräs. Den som hittar en plats vid kusten där vattnet är kallt nog att skärpa tankarna, och där en termoskopp kaffe blir högtid. Dalsland med vänner, småvägar där hastigheten inte mäts i kilometer utan i hur ofta man stannar för att titta. Segling som blev fantastiska dagar i Tidaholm. Ättehögskullen vid Håvesten, där historien ligger kvar i marken och viskar att allt vi gör har en föregångare. Ödeborgs Fornsal, där någon en gång bestämde sig för att spara, ordna, berätta. Jag tycker om sådana beslut.

Hemma blev lugnet ett språk. Hängmattan i trädgården – växlande molnighet, sol som bryter igenom och lägger sig som en varm hand på bröstet. Anette som förvandlar våra minnen till något man kan hålla i: ett bröllopsalbum från Las Vegas, en canvas på väggen. Vem kunde tro att ett “ja” i ett litet kapell under en blå neonhimmel skulle kännas större för varje vecka som går? Men så är det. Det enkla får tyngd när man ger det tid.

Familjen. Dagar som plötsligt får ett annat tempo när barn och barnbarn dyker upp. Leon som rusar genom rummen som en liten virvelvind med humor i blicken och egna regler för hur världen ska fungera. Eric som sticker iväg i gryningen för jobb och plötsligt står i köket igen med en pizza och historier att berätta. De där ögonblicken är som snabba fotografier: inte alltid skarpa, men alltid sanna.

Och klubben. Judo i sommarljus. Mattor som ligger där som löften. Den där märkliga blandningen av disciplin och skratt, av teknik och gemenskap. Som oftast när man jobbar ideellt: vi är sena med något, vi är tidiga med något annat, men vi är där. Jag tänker att det viktigaste med vår förening inte är att allt är perfekt, utan att allt är på riktigt. Att människor möts, tränar, vågar. Det är ett språk det också, ett som kroppen minns när huvudet är trött.

Maten och vardagen. Levergrytan som doftar hela eftermiddagen. Kaffet som alltid blir godare utomhus. Packningen som aldrig packar sig själv. En sax som ska klippa bort lite gammalt, ge plats för något nytt. Jag har skrivit, strukit, börjat om. Jag har låtit meningar mogna i solskenet och tappat bort dem i kvällsbrisen. Det gör ingenting. De hittar hem till slut.

Jag märker att jag tänker mer på riktning än på mål. Kanske är det därför den här sommaren känns så rik. Den har varit fylld utan att vara fullproppad. Lugn utan att bli stillastående. Resorna och återkomsterna har haft samma puls: se, lyssna, vara närvarande. Det är lätt att tro att det stora alltid finns långt borta, men allt som oftast ligger det alldeles intill – i en stig man inte gått på länge, i en telefon som ringer när man inte väntar det, i ett “ses snart” som visar sig betyda mer än man trodde.

Snart börjar hösten rita sina första streck i kanten av kalendern. Jag vet att tempot kommer öka. Träningar, möten, texter som ska landa. Och ändå bär jag med mig något mjukt från de här veckorna: en känsla av att jag inte behöver jaga. Jag kan gå. Jag kan stå still en stund. Jag kan ligga i hängmattan och låta molnen bestämma.

Det blev en fin sommar. Inte bara Amerika, utan så mycket mer. Och kanske är det just så jag vill leva när hösten kommer: med blicken öppen för allt som inte stod i planen. Med plats för det som händer mellan raderna. Med tack. Alltid med tack.