Inte mer än så här

Torsdagar är underskattade.

De bara kommer, utan krav, utan löften. De ligger där mellan allt annat och ber inte om något särskilt.

Ikväll gick jag ut en stund. Solen var kvar, sådär som den kan vara i slutet av mars, när ljuset dröjer sig kvar lite längre än man hunnit vänja sig vid. Det var stilla. Nästan orimligt stilla. Luften hade den där första antydan till vår, utan att riktigt våga säga det högt.

Jag gick utan mål. Bara lät stegen ta mig framåt. Husen, vägarna, träden – allt såg ut som det alltid gör, men ändå inte. Som om ljuset förändrar mer än man tror.

Och kanske gör det det.

När jag kom hem gick jag inte till tv:n. Inte till telefonen. Jag hamnade i mitt bibliotek. Satte mig ner. Hällde upp något gott. Och blev sittande.

Stirrande in i en bokhylla.

Det låter kanske märkligt. Men det finns något i det där. Att låta blicken vandra över ryggarna. Titlar man minns. Titlar man glömt. Böcker man läst, och de man tänkt läsa i flera år.

Det är som att varje bok bär på en tid. Ett liv. En version av mig själv och där sitter jag mitt i allt det.

Inte för att hitta något. Inte för att prestera. Bara för att vara i det som finns. Smutta lite. Tänka lite. Inte tänka alls.

Torsdagar kräver inte mer än så och kanske är det just därför de är så värdefulla.

För de ger plats åt det där som annars inte får plats. Det som inte går att planera. Det som bara uppstår när man stannar upp och låter världen vara precis som den är.

En kväll ,ett rum, en bokhylla och inget som behöver bli mer än så.