Ironic
- Kalle Levin
- 13 maj
- 2 min läsning
Just nu lyssnar jag på Alanis Morissette. Ironic. Den där unplugged-versionen från 2004. Det är något med just den versionen som träffar rakt in. Den där lite sargade, men ändå så varma rösten. Och hennes leende – ni vet det där leendet som på något märkligt sätt säger "jag vet precis hur konstigt allt det här är, men jag älskar det ändå".
Jag älskar henne. Hela hennes uttryck. Den där blandningen av sårbarhet och skärpa. Av vrede och ömhet.
Jag var aldrig någon typisk Alanis-lyssnare när hon slog igenom. Det kom lite senare för mig. Men när det väl kom, så stannade det kvar. Jagged Little Pill var inte bara ett album. Det var som en vän man lärde känna långsamt, men som sen visade sig ha varit med hela tiden.
Ironic är kanske hennes mest missförstådda låt. Det där eviga tjatet om att det inte är riktig ironi, att det bara är otur, sammanträffanden eller livets märkligheter. Men det är ju just det som är poängen. Alanis själv sa i en intervju att hon aldrig försökte skriva en akademisk text om ironi – hon skrev bara om hur livet ibland ställer till det på ett sätt som känns... ja, ironiskt. Inte enligt skolboken, men enligt hjärtat.
Låten kom till när hon satt med Glen Ballard i studion. Det var bara ännu en dag, ännu en låtidé. Hon började rabbla exempel – "it’s like rain on your wedding day" – och Glen spelade med. Det blev som ett samtal mellan två människor som visste att livet ibland är märkligt, ofta frustrerande och nästan alltid fyllt av just de där ögonblicken då man bara måste le snett och skaka på huvudet. Och säga: förstås. Det är klart det blev så här.
När jag hör den där unplugged-versionen tänker jag på alla de gånger då livet vänt åt ett helt annat håll än jag trott. När saker fallit samman eller blivit något helt annat än vad jag planerat. Men också hur det ibland, trots allt, känts vackert just därför. För att det inte gick att styra. För att det blev... tja, ironiskt.
Och kanske är det där någonstans Alanis alltid träffar mig som hårdast. Inte i de största skriken eller snyggaste refrängerna. Utan i det där lilla leendet mitt i en textrad som säger: jag vet. Jag känner det också. Och vi klarar oss nog ändå.
För det är ju ofta just det livet är. Inte logiskt. Inte perfekt. Men levt. Och fullt av oväntade ackord.
