Jag beger mig ut igen

Kroppen tror fortfarande att den ska vakna bland röda klippor eller under en skylt där det står något om att Elvis viger folk. Men här är jag nu. Hemma igen. Åtminstone geografiskt.

Natten har tillbringats vaken. Det blev ingen sömn att tala om, men vad gör det när man har sommarprogrammen som sällskap? Jag har lyssnat på Petra Mede, Ludmila Engquist och Johan Floderus. Tre helt olika berättelser, tre olika livsöden, men alla på något sätt rörande, tankeväckande, mänskliga.

Petra – skarp, självironisk, sårbar.

Ludmila – med sin brutna röst, kämpande genom både triumfer och nederlag.

Och så Johan, som berättar om frihet på ett sätt de flesta av oss aldrig behövt fundera över.

Jag gillar det där formatet, att få lyssna till en röst i mörkret, som känns nästan terapeutiskt när man ligger klarvaken och kroppen tror att det är eftermiddag i Kalifornien.

Vid fyratiden gav jag upp. Packade om väskan. Det är dags igen. Denna gång bär det av söderut i Sverige. Tåg, inte bil. Med boysen.

Detaljerna får vänta. Men det känns fint att ha något att se fram emot direkt. Ett litet äventyr i det lilla, men med människor som betyder mycket.

Jetlagen får ta sin plats. Den är ändå ett kvitto på att man varit långt bort och levt. Och kanske är det något vackert i att nattens vakna timmar fylls av andras röster – som berättar, förklarar och försöker förstå.

Jag försöker också förstå. Men mest av allt försöker jag bara vara där jag är. Jetlagen får hjälpa mig att landa lite långsamt.