Jag och Fridolins visor

Det finns morgnar som inte behöver någon förklaring. De behöver bara få vara.

I dag är en sådan. Jag sitter med Fridolins visor och andra dikter uppslagen framför mig. Kaffet hinner kallna utan att jag bryr mig. Världen utanför knackar svagt på, men jag öppnar inte. För en stund får allt brus, allt som skaver, stanna där ute.

Språket bär mig.Ord som inte stressar, inte vill något mer än att vara just ord. ”Lyckligt jonelag. ”Bara det uttrycket räcker för att sakta ner pulsen. Det är som om språket i sig själv vet hur man andas lugnare.

Och så händer det där som alltid händer när man läser riktigt bra poesi. Man förflyttas.

Jag tänker på den där särskilda tiden. En tid då skapandet inte var uppdelat i genrer, branscher eller algoritmer. När dikt, måleri, musik och samtal flöt samman runt samma bord. När man reste för att mötas, inte för att synas. När långsamheten inte var ett problem som skulle lösas, utan ett tillstånd där något viktigt kunde växa fram.

Tankarna går till Anders Zorn. Inte bara till hans måleri, utan till hans förmåga att samla människor. Att skapa rum där idéer fick studsa fritt mellan olika uttryck och temperament. Runt honom fanns Erik Axel Karlfeldt, Gustaf Fröding, Prins Eugen, Carl Larsson, Albert Engström, Bruno Liljefors. Olika röster, olika uttryck – men samma allvar i skapandet.

Det slår mig hur långt ifrån vår tid det där känns som och samtidigt hur nära.

För längtan finns kvar. Efter samtal som inte behöver avslutas snabbt. Efter ord som inte ska optimeras. Efter gemenskap som bygger på nyfikenhet snarare än position. Kanske är det därför Karlfeldts språk fortfarande biter sig fast – det bär på ett tempo som vi nästan glömt, men fortfarande behöver.

Så jag sitter kvar. Läser långsamt. Låter morgonen få ta sin tid och tänker att ibland är det modigaste man kan göra att koppla bort världen en stund – för att minnas hur det känns när orden, konsten och stillheten får tala ostört.