Jag slutade vänta på att känna mig redo

Sanningen? Jag har nästan aldrig varit redo.

Vi människor verkar bära på en märklig idé om livet.Att det någon gång ska uppstå ett perfekt tillfälle.

Ett ögonblick då allting plötsligt känns självklart.

När man är säker. Trygg. Förberedd.

Då man vet exakt vad man håller på med.

Men om jag ska vara ärlig tror jag att väldigt mycket av det där är en illusion.

För jag kan inte minnas många gånger i mitt liv då jag faktiskt känt mig helt redo.

Inte när jag började skriva på allvar. Inte när jag gav ut min första bok. Inte när jag stod inför beslut som förändrade saker. Inte ens ibland när jag gått in i ett klassrum, lett ett möte eller sagt ja till sådant som senare blivit viktigt för mig.

Tvärtom.

Ofta har det känts precis tvärtom.

Som att jag borde vänta lite till.

Tänka ett varv till. Förbereda mig mer. Bli lite bättre först.

Och kanske är det just där vi fastnar ibland. I tron på att mod är frånvaro av tvekan.

Fast mod nästan alltid handlar om att göra något trots tvekan.

Jag tror många känner igen sig i det där.

Man väntar på rätt tidpunkt att börja träna.

Byta jobb.

Skriva den där texten.

Åka iväg.

Säga det man egentligen känner.

Som om livet vore en dörr som en dag öppnar sig av sig själv.

Men väldigt ofta är det ju vi som måste trycka ner handtaget.

Trots att handen skakar lite.

När jag ser tillbaka på saker som betytt mycket i mitt liv så började de sällan med säkerhet. De började med nyfikenhet. En impuls. En rastlös känsla av att jag behövde göra något.

Som när jag började skriva berättelser som senare blev böcker. Inte för att jag visste att jag kunde, utan för att jag inte kunde låta bli.

Eller alla de gånger jag rest iväg någonstans utan att egentligen veta vad jag sökte.

Man tror ibland att man reser för att hitta svar.

Men kanske reser man egentligen för att våga ställa frågorna.

Och kanske fungerar livet likadant.

För varje gång jag gjort något trots att jag inte känt mig redo har det hänt något viktigt.

Inte alltid något stort. Inte alltid något lyckat.

Men alltid något som fört mig vidare.

Det är nog det som är skillnaden.

Rörelse.

För det är märkligt hur mycket av livet som kan stå still bara för att vi väntar på rätt känsla.

Vi väntar på motivation.

På mod.

På energi.

På ett tecken.

Samtidigt går veckorna.

Åren.

Och någonstans börjar man förstå att väldigt många människor som verkar modiga egentligen bara har blivit bättre på att gå ändå.

Trots osäkerheten.

Jag tror inte längre att livet handlar om att känna sig färdig innan man börjar.

Jag tror att man blir redo under tiden.

Mitt i stegen.

Mitt i misstagen.

Mitt i allt det där som inte blev perfekt.

För sanningen är att nästan allt viktigt i livet börjar lite darrigt.

Och kanske är det precis som det ska vara.

För tänk om livet faktiskt börjar först när vi gör det ändå.