Jag trodde jag ville ha svar – men jag letade bara efter mening

Det fanns en tid då jag trodde att allt skulle klarna bara jag fick veta.

Bara jag fick svaren.

På varför. På hur. På vad som egentligen hände.

Jag jagade dem som man jagar en flyende skugga i motljus.Svaren på de stora frågorna, och de små.

På det som gjorde ont och det som aldrig riktigt fick en början eller ett slut.

Men med tiden förstod jag något. Att det kanske aldrig handlade om att få veta. Att det inte var svaren jag sökte – utan mening.En struktur i kaoset. En förankring i allt som kändes förlorat.En förklaring som kunde hålla ihop berättelsen om mig.

För ibland bär livet inte på färdiga förklaringar.I

bland ekar tystnaden där vi vill ha ord.

Och ibland är de sanningar vi finner bara skuggor av det vi egentligen hoppades på.

Men i letandet – där växte något annat fram.

Ett lugn. En ödmjukhet. En förståelse för att vissa saker inte kan förklaras.

De måste kännas, genomlevas, lämnas därhän.

Och kanske, bara kanske, är det i just det – meningslösheten – som något slags mening uppstår.

Inte som ett facit, men som en riktning. Ett sätt att fortsätta. Att skriva vidare på sitt liv, trots att vissa kapitel aldrig kommer få sin sista punkt.

Så nu när jag ser tillbaka, inser jag: Jag trodde jag ville ha svar. Men allt jag egentligen letade efter –var en mening att hålla fast vid när allt annat gled undan