Jag tror att människor längtar mer efter sammanhang än framgång

Det märks överallt egentligen.

Hur människor jagar nästa steg.

Nästa mål.

Nästa resa.

Nästa prestation.

Och det är inget fel i det.

Drömmar betyder något.

Ambition också.

Men ibland undrar jag om vi missförstått vad människor egentligen längtar efter,

för ju äldre jag blir, desto mindre övertygad blir jag om att framgång är det som människor innerst inne söker.

Jag tror att väldigt många egentligen längtar efter något mycket enklare.

Att höra till någonstans.

Att känna sig behövd.

Saknad.

Välkommen.

Som en del av något större än sig själv.

Det är därför vissa platser betyder så mycket.

Ett omklädningsrum.

Ett bibliotek.

Ett middagsbord.

En föreningslokal.

Ett café där någon vet vad man brukar beställa.

Ett klassrum där någon faktiskt märker om man inte är där.

Sådant underskattar vi idag.

För vi lever i en tid där människor blivit väldigt bra på att visa upp sina liv.

Men ibland sämre på att dela dem.

Det är skillnad.

Man kan ha tusentals följare och ändå känna sig ensam.

Man kan vara framgångsrik och ändå känna att något saknas.

För människan är inte byggd för att bara prestera.

Vi är byggda för gemenskap.

Jag tror att det är därför föreningsliv fortfarande betyder så mycket.

Varför människor fortsätter samlas kring musik, idrott, körer, bokcirklar och små sammanhang som egentligen inte går att förklara ekonomiskt.

Därför att människor behöver platser där de inte måste bevisa sitt värde hela tiden.

Platser där man får vara människa först.

Jag tänker ofta på det där inom judon.

Hur mycket som egentligen händer utanför själva träningen.

Skämten.

Samtalen.

Barn som växer upp tillsammans.

Ledare som kommer tillbaka år efter år.

Föräldrar som börjar känna varandra.

Människor som bär varandra genom olika perioder i livet utan att ens tänka på det.

Det där är större än idrott och kanske är det just sådant världen håller på att bli lite för dålig på att förstå värdet av.

Allt måste idag kunna räknas hem.

Mätas.

Effektiviseras.

Men de viktigaste sakerna i livet fungerar sällan så.

Hur mäter man trygghet?

Vänskap?

Tillhörighet?

Känslan av att någon väntar på en?

Det går inte, men människor märker direkt när det saknas. Kanske är det därför så många känner sig trötta trots att vi aldrig haft fler möjligheter.

För möjligheter är inte samma sak som sammanhang och det är just där livet blir som rikast.

Inte när man lyckas mest.

Inte när flest människor ser en.

Utan när man känner:

“Det här är mina människor.”