Jag är inte klar än

Jag har precis ställt ifrån mig min Seagull Maritime efter en helkväll i skapandets tjänst. Greppbrädan är fortfarande varm av mina händer, strängarna darrar svagt, som om de ännu bär ekot av något nyfött. Två nya låtar ligger nu på bordet framför mig, svarta bläckstreck på papper som ännu doftar av det sena kaffet och en gnutta tvekan.

Jag har känt mig lite tilltufsad den sista tiden. Ungdomarna jag hänger med ibland gör ny musik mest hela tiden, som om världen aldrig stannar, aldrig tvekar. Jag har funderat på om jag någonsin kommer skriva en låt igen, om jag fortfarande har det där hantverket i mig. Det där hantverket som i decennier var mitt liv, min riktning, min pulsåder. Men ikväll hände det. Jag skrev en låt. En naken, uppriktig låt om kärlek, eller rättare sagt, krossad kärlek. Inget speciellt, men den är min. Jag kan fortfarande göra det, och jag gillar den. Ja, jag tror till och med att brorsan Ronny kan gilla den – den hör helt klart hemma bland sånt jag gjorde innan ’87, eller kanske ’92.  Då jag var som bäst. Han har aldrig haft riktig tilltro till något jag skrivit därefter…

Vara med dig heter låten iallafall. Ett steg bakåt, ett hjärtslag framåt.

Och sedan, som om något lossnade, skrev jag den där låten jag skulle ha gjort för länge sedan. En samtida protestlåt med åtta verser, that’s it. Knivskarp och obeveklig, ett destillat av allt det där jag behövde få ur mig.

Sista dagarna av 1900-talet skrev jag låten  Millennium, ett försök att fånga tiden, att göra en pricksäker samhällsskildring. Men Den tysta polariseringen (min nya)  är mer rå, mer verklig. Ingen poetisk fernissa, bara skärvor av det vi lever i.

Två låtar. Två spår i kvällen. Och när jag nu lutar mig tillbaka vet jag en sak – jag är inte klar än.

---