Jag är inte riktigt ikapp

Oktober börjar – men jag är inte riktigt ikapp

Det är den andra oktober. Hösten har redan hunnit före mig.

Utanför fönstret fortsätter den som om ingenting har hänt. Regnet öser ner. Luften blir kallare, träden har skiftat färg och kalendern fylls på med nya dagar. Själv sitter jag fortfarande här med hostan och halsontet. Förkylningen verkar ha bestämt sig för att stanna ännu längre än jag hade tänkt.

Det är så oktober är. Man känner att året går in i sin sista del. Hösten blir allvarligare, kvällarna mörkare och det känns som om allt ska rulla på igen efter sommarens långsammare dagar. På jobbet väntar lektioner och samtal. I föreningslivet finns det alltid något som behöver göras. Och hemma fortsätter vardagen, oavsett om man själv är redo eller inte.

Det är just där jag behöver stanna upp. Vi är så vana vid att försöka komma ikapp. Komma ikapp jobbet, planerna, andra människor – och ibland till och med årstiden. Som om en ny månad automatiskt skulle ge oss ny kraft.

Det gör den inte alltid.

I dag börjar 2 oktober med hosta, halsont och en kropp som fortfarande ber om tid. Det är inte den nystart jag hade tänkt mig, men det är en påminnelse om att livet inte alltid börjar om när kalendern gör det. Ibland får man börja dagen precis där man är.

Så välkommen, oktober. Jag kommer efter – i min egen takt.