Jag åkte långt för att landa här

Det är kväll och första maj. Ljuset dröjer sig kvar på det där sättet som bara våren kan få till. Inte riktigt varmt, men tillräckligt för att man ska vilja stanna ute lite längre än planerat. Jag sitter still och jag njuter.

Njuter av ledighet i vackra Dalsland.

Det är en märklig känsla, egentligen, för en gång var jag på väg härifrån.

Nej, inte bara på väg. Jag lämnade. Lämnade inte bara platsen, utan också landet. Det fanns en tydlighet i det då. En övertygelse. Jag skulle bort. Söderut. Längre bort än vad som gick att köra över en helg. Och jag minns hur jag tänkte – nästan som ett löfte till mig själv – att jag inte skulle återvända.

Det är något med den där åldern.När världen känns både för liten och för stor samtidigt.

Jag bar också på en annan känsla då. Den där som kan smyga sig på när andra rör sig vidare. När människor omkring en flyttar, byter liv, skapar något nytt någon annanstans och man själv blir kvar. Eller upplever det så. Som att livet händer någon annanstans.

Men det märkliga är att den känslan inte alltid handlar om platsen, utan om riktning.

För jag ville aldrig till Stockholm. Aldrig till någon annan svensk stad heller. Det var inte dit längtan drog. Jag ville bara bort från det som var bekant. Från det som definierade mig innan jag själv hunnit göra det.

Och nu sitter jag här.

I hjärtat av Dalsland. Samma landskap. Samma stillhet. Kanske till och med samma kvällsljus.

Men det är inte samma jag.

Det finns en annan sorts närvaro nu. En annan blick på det som omger mig. Det som en gång kändes som begränsningar känns idag som något helt annat. Något som bär. Något som håller.

Det är inte så att jag längtar bort längre.I nte på det sättet.

Men jag är glad att jag gjorde det. Att jag åkte. Att jag såg annat. Att jag testade min egen berättelse någon annanstans. För utan det hade jag nog aldrig kunnat sitta här och känna det jag känner nu.

En sorts stillsam tillfredsställelse.

Inte den där högljudda lyckan som vill bli sedd, utan den tysta. Den som bara finns där.

Kanske är det det som är att komma hem.Inte att man aldrig lämnar, utan att man faktiskt gör det – och sedan, någon gång, förstår vad det var man hade.

Och just ikväll, denna första maj,känns det som att jag är precis där jag ska vara.