Januari 2026

Det är den sista januari. En dag utan några löften, men som ändå vill bli sammanfattad.

Januari 2026 blev en månad där mycket både avslutades och pågick samtidigt.

Min fjärde bok släpptes. Ett arbete som tagit tid fick stå på egna ben.

Samtidigt rullade vardagen vidare utan att ta någon särskild hänsyn. Försöken att räcka till inom ramar som inte alltid känns rimliga, men som ändå är där.

Judon fortsatte också att vara en självklar del av januari. Träningarna, gemenskapen, mattan. Men också kroppen som inte alltid svarar. Ett knä som begränsar. Frustrationen i att vilja mer än vad som just nu är möjligt. Att tvingas bromsa när allt i en vill fortsätta.

Det här var ingen månad av nystart. Det var snarare ett bokslut. Ett konstaterande av läget.

Och mitt i allt detta fanns musiken.

Inte som ett projekt.I nte som något som behövde bli klart.

Ibland som spelande. Ibland som lyssnande. Ofta bara som ett sätt att hålla ihop tankarna.

Musiken har följt mig längre än mycket annat i mitt liv. Den har funnits där i perioder av rörelse, men också i stillastående. Den kräver inga svar. Den accepterar pauser, tystnad, upprepning. Samma låt igen, tills den plötsligt säger något nytt.

Jag märker att jag ofta lutar mig mot musiken just i sådana här månader. När tempot är högt men riktningen oklar. När det inte handlar om att prestera, utan om att förstå var man befinner sig.

Kanske är det därför januari fungerar för mig. För att den liknar musiken på det sättet. Den lovar inget nytt. Den påminner bara om vad som redan finns.

I morgon är det februari, men just nu är det fortfarande januari och det räcker.