top of page

Jesse Welles – när protestsången återigen blir farlig

för 2 minuter sedan
5 min läsning

Det finns musik som man lyssnar på för att koppla av. Musik som väcker minnen, som tar oss tillbaka till platser och människor vi en gång kände. Och så finns det musik som gör precis tvärtom. Som väcker oss, stör oss och tvingar oss att fundera över den värld vi lever i. Jag har under många år lyssnat på Bob Dylan, Neil Young, Bruce Springsteen och andra artister som förstått att en sång ibland kan vara betydligt mer än några ackord och en vacker melodi. Den kan vara ett ställningstagande. En protest. Ett sätt att säga det som andra kanske inte vågar säga och nu har jag fastnat för en artist som påminner mig om varför jag en gång började älska just den sortens musik. Han heter Jesse Welles.


Jesse Welles är en amerikansk singer-songwriter från Arkansas som på senare tid fått allt större uppmärksamhet för sina samhällskritiska sånger. Han ser inte ut som någon traditionell popstjärna och verkar heller inte särskilt intresserad av att bli en. Ofta räcker det med en akustisk gitarr, en kamera och några minuter för att han ska lyckas säga mer om samtiden än vad många politiska debattörer gör under en hel kväll i tv. Det finns något befriande i det där. Inga stora produktioner som döljer budskapet. Ingen perfekt tillrättalagd fasad. Bara en människa, en gitarr och ord som ibland träffar obehagligt nära.


Låten jag lyssnat på heter The Nerd Reich.

Redan titeln får mig att stanna upp. Det är en provocerande ordlek där det engelska ordet för nörd möter ett begrepp som för tankarna till en av mänsklighetens mörkaste perioder. Och det är naturligtvis ingen tillfällighet. Welles riktar blicken mot ett USA där politisk makt, enorma privata förmögenheter och den moderna teknikindustrin alltmer vävs samman. Ett samhälle där några av världens rikaste människor inte längre nöjer sig med att utveckla tekniken vi använder, utan också vill påverka hur samhället ska styras.


Det är svårt att lyssna på den här låten utan att tänka på Bob Dylan under 1960-talet. Inte för att Jesse Welles försöker låta som Dylan, utan för att han tycks bära på samma övertygelse om att musik faktiskt kan ha en uppgift. Jag tänker på Masters of War, där den unge Dylan riktade sin vrede mot dem som tjänade pengar på krig. Eller A Hard Rain's A-Gonna Fall, där oron över världens tillstånd nästan går att ta på. Det har gått mer än sextio år sedan de sångerna skrevs. Tekniken har förändrats, människorna har förändrats och världen har blivit betydligt mer komplicerad. Men frågorna om makt, pengar, krig och människovärde är märkligt nog fortfarande desamma.


I The Nerd Reich finns en textrad som jag tycker sammanfattar mycket av Welles sätt att skriva:


“You hire a clown, you get the whole damn circus.”


Anställer du en clown får du hela den förbannade cirkusen på köpet. Det är både roligt och brutalt. En mening som nästan skulle kunna stå på en gammal protestskylt. Men bakom ironin finns ett allvar. Welles pekar på vad som kan hända när politiken förvandlas till underhållning och när människor börjar bedöma sina ledare efter hur mycket uppmärksamhet de skapar snarare än efter vilka beslut de fattar. Det är lätt att skratta åt cirkusen. Betydligt svårare att upptäcka vad som händer bakom ridån.


Det som kanske oroar mig mest i allt detta är inte de högljudda politikerna. Det är den tysta förskjutningen av makt. Vi har under några få årtionden gjort oss nästan fullständigt beroende av teknik som vi egentligen vet ganska lite om. Våra telefoner känner till våra vanor. Våra sökningar avslöjar våra intressen. Algoritmerna bestämmer allt oftare vad vi får se, läsa och höra och nu talar vi om artificiell intelligens som nästa stora steg i mänsklighetens utveckling. Jag är själv fascinerad av möjligheterna och använder tekniken. Men fascinationen får inte hindra oss från att ställa de svåra frågorna. Vem äger informationen? Vem bestämmer hur den används och vad händer den dag tekniken inte längre främst används för att hjälpa människor, utan för att kontrollera dem?


Det är frågor som Jesse Welles väcker. Han ger oss inte nödvändigtvis svaren, och jag tror inte heller att det är hans avsikt. En bra protestsång behöver inte presentera ett färdigt politiskt program. Den ska få oss att reagera. Kanske bli arga. Kanske börja läsa på. Kanske till och med ompröva något vi tidigare tagit för givet.


Jag tänker också på hur mycket musikens roll har förändrats. Under 1960- och 70-talen var protestsången en självklar del av den politiska och kulturella debatten. Artister som Dylan, Joan Baez, Pete Seeger och senare Neil Young kunde få människor att samlas kring frågor som krig, medborgerliga rättigheter och social rättvisa. Sångerna blev en del av tidsandan. De spelades på demonstrationer, i studentrum och på skivspelare i vanliga hem. Musiken var inte bara något man konsumerade. Den var något man tog ställning genom.


I dag har vi mer musik tillgänglig än någon generation före oss. Miljontals låtar finns ett knapptryck bort. Ändå kan jag ibland sakna den där känslan av att en sång verkligen betyder något. Att någon vågar vara besvärlig. Att någon skriver en text som inte i första hand är avsedd att passa en spellista eller tillfredsställa en algoritm. Därför känns Jesse Welles så intressant. Han påminner mig om att det fortfarande finns artister som använder sin röst till något mer än att underhålla.


Samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att protestsångaren inte automatiskt har rätt bara för att han protesterar. Inte heller Jesse Welles. Hans texter är politiska ställningstaganden, ibland tillspetsade och medvetet provocerande. Man kan hålla med honom om mycket, om en del eller kanske inte alls. Men det intressanta är att han får oss att tänka och i en tid när människor allt oftare verkar nöja sig med färdiga åsikter från den ena eller andra sidan är det i sig ganska värdefullt.


Jag vet inte hur Jesse Welles kommer att betraktas om tjugo eller trettio år. Kanske kommer han att räknas till vår tids stora amerikanska låtskrivare. Kanske blir han framför allt en röst som fångade ett särskilt ögonblick i historien. Det är för tidigt att säga. Men när jag lyssnar på The Nerd Reich känner jag något som jag inte känt särskilt ofta när jag lyssnat på ny musik de senaste åren. Jag känner att någon faktiskt har något angeläget att berätta.


Och kanske är det just där den riktigt stora skillnaden finns. Mellan musik som bara fyller tystnaden och musik som får oss att bryta den.


Jag tänker på den unge Bob Dylan som en gång stod där med sin gitarr och sjöng om krig, orättvisor och en värld som höll på att förändras. Han kunde knappast veta vilken betydelse hans sånger skulle få. Kanske behöver vi inte heller veta vilken betydelse Jesse Welles kommer att få. Det räcker att konstatera att protestsången fortfarande lever. Att en akustisk gitarr fortfarande kan vara ett kraftfullt instrument och att några väl valda ord ibland kan vara betydligt mer besvärande för makten än tusen arga kommentarer på sociala medier.


För det är väl egentligen det som är musikens storhet. Den kan få oss att minnas det som varit, förstå något av det som är och ibland ana vad som väntar.


Och när den är som allra bäst får den oss att ställa en fråga som vi kanske helst hade velat slippa.


Vad är det egentligen för värld vi håller på att lämna efter oss?


HÖR AV DIG

“Berättelser som fastnar. Ord som lever vidare.”

0705 526 126

  • White Facebook Icon

Hitta mig på Facebook

bottom of page