Jobbdag

Idag hade jag mitt jobb vid en sjö.

Bokstavligt talat. Bland vass och björk for mina tankar iväg, medan vattnet rörde sig stilla framför mig. Solen glittrade i ytan som om den visste att jag behövde just det här idag. Tystnaden, närheten, den där känslan av att världen går att hålla i handen en stund.

Det är inte alltid man inser det – men vissa dagar påminner en om att det faktiskt är möjligt att jobba där det samtidigt går att andas på riktigt. Jag kände tacksamhet i kroppen. Inte bara över att få arbeta, utan över att få arbeta så här.

Nu är jag hemma igen. I fåtöljen. Påfyllnad med vätska, vila och tankar. Kvällens träningspass väntar, men först: musik.

Emmylou Harris fyller rummet. Pancho and Lefty. En låt som känns som ett dammigt vykort från gränslandet mellan frihet och förlust. Den handlar om två män – en förlorad, en kvar – och det där obönhörliga i att vissa val följer oss livet ut. Det finns något ärligt i melodin, något skört i texten, och Emmylous röst bär det så innerligt att man nästan stannar upp och håller andan.

Ikväll känns den rätt.

Kanske för att även jag varit någon annanstans idag. I tanken, i tystnaden, vid en sjö där allt får plats – både det som blivit sagt och det som ännu väntar.