Jokerman - Det sanna livet

Det finns sommardagar som inte gör något väsen av sig, men som smyger sig in under huden och stannar kvar. Idag var en sådan. Jag och Eric tillbringade dagen i Saltkällan.

Ingen riktig sommar utan minst en dag i Saltkällan. Vinden från fjorden. Skratt från barn längre bort. Solen som bränner i sanden. Jag låg en stund och bara blundade. Tänkte på hur få saker som egentligen behövs för att känna sig rik.

Men Det sanna livet läste jag hemma,. Det är först nu i sommar som jag på allvar närmat mig honom. Jag började med Prästungen tidigare i juli – och något hände. Något i språket, i rytmen, i hans sätt att vara så både jordnära och himmelskt sökande samtidigt.

Det är Tunström när han är som bäst: poetisk, lite vild, alltid med blicken vänd åt det vi inte riktigt förstår men ändå känner.

Jag drunknar i hans språk. Det bär mig.

På vägen hem vevade jag ner rutorna. Den varma kvällen inbjöd till det. Jag satte på Dylans Infidels. En skiva som ofta glöms bort men som jag alltid återvänder till. Jokerman pumpade ut i sommarluften, och det slog mig hur bra den låten gör sig just så – högt, öppet, med landskapet rullande förbi. Den där märkliga blandningen av profetia, lekfullhet och djupt allvar. Precis som Tunström, egentligen.

Så blev den här dagen till. En sådan jag kommer minnas. Inte för att något särskilt hände – utan för att allt var precis som det skulle.