Judo - Ett perspektiv på livet

Jag har lärt mig mycket på en judomatta. Inte bara kast och grepp – utan något större. Ett sätt att se på världen.

Det börjar alltid med en bugning. En gest av respekt. Innan vi ens möts i kamp påminns vi om att den andra inte är en fiende, utan en partner i lärandet. Tänk om livet utanför mattan kunde börja på samma sätt – med att vi ser varandra, bugar i tanken och säger: jag respekterar dig.

Sedan kommer fallen. I judo tränar vi dem om och om igen. För vi vet att det inte går att lära sig något utan att falla. Den insikten gör skillnad också utanför dojon: misslyckanden är inte slut, de är början. Att falla är att öva på att resa sig.

Och styrkan då? Den finns, men den tar en annan form än man tror. Judo lär mig att inte gå emot kraft med kraft, utan att följa den. Att använda rörelsen till min fördel. Så är det i livet också – vi kan slita, spjärna emot och bli utmattade. Eller vi kan följa flödet, lyssna på det som sker och låta oss förflyttas. Den som förstår det blir starkare än den som bara spänner sig.

Till slut handlar allt om balans. Mellan styrka och ödmjukhet. Mellan att hålla fast och att släppa taget. Mellan viljan att vinna och insikten att segern ibland är att båda reser sig efteråt, hela.

När jag ser på judo ser jag egentligen en modell för hur vi kan leva. Inte som en sport, inte som en hobby, utan som en hållning. Att bugningen, fallet, kastet, fasthållningen, balansen – allt detta också finns i vardagen. Och kanske är det just där den verkliga vinsten ligger.