Kärleken står på repeat

Det är julafton.

Den där dagen som bär på fler lager än något annat i kalendern. Barndomens förväntan, vuxenlivets eftertanke, saknaden, tacksamheten, stillheten. Och mitt i allt det där finns en ritual jag hållit fast vid längre än mycket annat.

Sedan jag började blogga 2006 har varje julafton haft samma soundtrack.

Jag spelar The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood.

Varje år. Utan undantag.

Det märkliga är att många aldrig riktigt förstått att det här är en jullåt.

Inga bjällror. Ingen snö. Ingen tomte.

Och ändå – kanske just därför – är det den mest juliga låt jag vet.

För det här är inte en låt om pynt.

Det är en låt om beskydd. Om närhet. Om kärlek som sköld mot det som hotar.

I'll protect you from the hooded claw

Keep the vampires from your door

Det är löftet i sin renaste form.

Inte det storslagna, utan det vardagliga: jag finns här när det behövs. När mörkret kryper närmare. När rädslan knackar på.

Dreams are like angels

They keep bad at bay

Drömmar som väktare. Kärlek som ljus.

Det är julens innersta kärna, oavsett hur mycket vi försöker klä den i glitter.

Love is the light

Scaring darkness away

Och kanske är det just därför låten fungerar så perfekt den här dagen.

För julen handlar inte om att allt är ljust – utan om att vi tänder något trots att det är mörkt.

Purge the soul

Make love your goal

Det är nästan som en stilla bön.

En uppmaning att rensa bort det oväsentliga. Att välja kärleken, om och om igen.

När åren går förändras julen. Människor saknas. Nya tillkommer. Livet skaver på andra ställen än förr. Men den här låten står kvar. Som ett ankare. Som en påminnelse om vad som faktiskt bär.

When the chips are down I'll be around

With my undying, death-defying love for you

Det är stort. Nästan för stort.

Men just i dag får det vara det.

Så jag spelar den. Precis som varje jul sedan 2006.

Inte av nostalgi, utan av övertygelse.

För om det finns en kraft som hör hemma på julafton,

så är det den här:

The power of love.