Livet är kort - men konsten är evig
- för 13 minuter sedan
- 2 min läsning
“Ars longa, vita brevis.”
Det är ett av världens mest kända uttryck. De flesta har hört det någon gång, ofta översatt till:“Livet är kort, men konsten är evig.”
Men uttrycket är mycket äldre än man tror.
Det kommer ursprungligen från den grekiske läkaren Hippokrates, omkring 400 år före Kristus. På latin blev orden senare “Ars longa, vita brevis”, men grundtanken var egentligen större än bara konst.
Hippokrates menade att livet är för kort för att fullt ut behärska ett hantverk, en kunskap eller en livskonst.Att människan är tillfällig — men det vi lär oss, skapar och för vidare fortsätter bortom oss själva.
Och kanske är det därför uttrycket fortfarande känns så märkligt levande.
För det finns dagar då man känner tiden lite tydligare än annars.
Inte som ett hot eller något dramatiskt. Bara som en stilla påminnelse.
När man ser sina föräldrar bli äldre.
När barnen plötsligt är vuxna.
När människor man nyss pratade med bara finns kvar i fotografier, brev eller röster i huvudet.
Och mitt i allt det där försöker vi förstå vad som egentligen blir kvar av ett liv.
Pengar försvinner.
Karriärer bleknar.
Saker går sönder.
Till och med hus och städer förändras.
Men konsten stannar.
En bok kan leva längre än den som skrev den.
En melodi kan överleva generationer.
En dikt kan träffa någon hundra år senare som om den skrevs i går.
Det är smått otroligt.
Att en människa sitter ensam i ett rum någon gång på 1800-talet och skriver några rader i ett block och att någon annan, långt senare, sitter i ett helt annat liv och känner:“Det där handlar om mig.”
Det är nästan som att konsten trotsar döden.
Inte genom odödlighet, utan genom igenkänning.
Vi lever korta liv. Det är sanningen. Hur mycket vi än springer ifrån den.
Men människans behov av att berätta verkar vara evigt.
Vi lämnar spår efter oss.
Sånger.
Målningar.
Romaner.
Filmer.
Gamla fotografier.
Texter i marginalen på en bok.
Ett brev någon sparade i en låda.
Och ibland tänker jag att det kanske är därför vi skapar.
Inte för berömmelse.
Inte ens för att bli ihågkomna.
Utan för att säga:“Jag var här.”“Jag kände det här.”“Du är inte ensam.”
Jag tänker ofta på det när jag sitter och stirrar in i hyllorna här hemma.Hur många människor som fortfarande lever där inne i bokhyllorna.
Selma Lagerlöf lever fortfarande. Tomas Tranströmer också. Bob Dylan kommer en dag inte finnas här längre som människa — men hans röst kommer fortsätta snurra i högtalare någonstans.
Det är trösterikt.
Att vi människor är så förgänglig och samtidigt kapabla att skapa något som blir större än oss själva.
Kanske är det därför konst betyder så mycket i oroliga tider.Därför människor alltid återvänder till böcker, musik och berättelser när världen känns hård eller obegriplig.
Konsten hjälper oss inte att fly från livet.
Den hjälper oss att uthärda det. Förstå det och ibland till och med älska det.
Livet är kort, men det är kanske just därför konsten måste vara evig.