Living for the night

Det är snart midnatt. Färgerna har dragit sig tillbaka och lämnat kvar konturerna av dagen, de där som aldrig riktigt suddas ut. Jag sitter kvar, precis som George Strait sjunger – living for the night.

Jag har alltid tyckt att den låten fångar något som få andra countrylåtar lyckas med. Den handlar inte bara om saknad, utan om det där mellanrummet där man försöker stå ut med den. Om hur man härdar ut dagarna, men lever för nätterna – för timmarna när man kan släppa garden och låta sorgen tala sitt eget språk.

Strait skrev den tillsammans med sin son Bubba och Dean Dillon. Det sägs att den föddes ur en djup personlig förlust, men den bär också något allmängiltigt. Det finns en stillhet i melodin, och ett vemod som inte ber om ursäkt. ”Every day is a lifetime without you,” sjunger han. Och man förstår.

Jag tror många av oss har våra nätter då vi lever mer än under dagen. När allt som dagen kräver tystnar – jobbet, ansvaren, tempot – och man plötsligt hör sig själv igen. Jag har haft sådana nätter hela mitt liv. De börjar ofta med musik. En låt, en ton, ett minne. Något som öppnar en dörr inåt.

Kanske är det därför jag känner så starkt för den här låten. Den påminner mig om varför jag skriver. Det där ögonblicket när natten sänker sig och jag inte längre försöker förklara någonting för världen, utan bara vill förstå mig själv. Skrivandet blir som whiskeyn i låten – inte för att glömma, utan för att stå ut med att minnas.

Jag tänker ofta på det: att vissa människor lever för ljuset, medan andra lever för timmarna när världen tystnar. Det är i de timmarna som tankarna hittar hem, när minnet vågar komma fram. När orden börjar andas.

Och kanske är det just därför jag också lever för natten. För att det är där berättelserna bor. Där musiken får tala, där hjärtat inte behöver dämpa sig.

Så jag låter lampan stå kvar en stund till. Tangenterna väntar. Ute är allt stilla. Inne spelar George Strait. Och jag skriver vidare – för natten.