Ljuden jag förknippar med trygghet

Jag och mamma

Det finns ljud som får mig att stanna upp. Inte för att de är höga. Utan för att de bär något. Något mjukt.

Något från förr. Något jag minns utan att riktigt minnas varför.

Som ljudet av vinden genom granarna utanför huset där jag växte upp. Den där lite mörkare susningen som bara finns i skog . Inte i stad. Inte på inspelning.

Bara där. På riktigt.

Eller när jag var liten och det dova knarret från vårt trägolv när mamma gick på på det om kvällen. Hur det lät nästan exakt likadant varje gång .

Och hur det betydde att allt var som det skulle. Att natten fick komma nu.

Radiorösten från radion. Den som alltid var var på hemma. Ett visst sorts tonfall, ett väder någonstans långt bort. Men det spelade ingen roll. Det var sällskap. Ljudet av vardag eller helg. Eller om helgen när vi hela familjen gick ut på äventyr. Hur elden sprakade som pappa hade tänt.

Och så skratt förstås.

Inte vilket skratt som helst. Utan det där lite trötta, ärliga skrattet från någon som känner en väl.

Sånt som får axlarna att sjunka och hjärtat att minnas vad det är att vara hemma.

Vi pratar ofta om bilder, om dofter, om platser, men ljud bär också minnen. De smyger sig in. Stannar kvar. Följer med oss som ett eget slags språk.

Och ibland, när jag hör dem igen – blir allt stilla för ett ögonblick. Som om tiden viker sig lite och jag får komma hem, om så bara för en stund.