Ljudet av ett modem sent 90-tal – och andra sätt vi höll kontakten

Det började med ett vinande. Ett slags digitalt ylande som lät som om någon höll på att starta ett rymdskepp i hallen. Man ringde upp internet. Och om någon ringde till hemtelefonen samtidigt – ja, då bröts det.

Vi var där då. I den där märkliga tiden när det nya höll på att ta form. När man chattade på ICQ, skrev @-meddelanden till varandra som om det vore små hemliga telegram. Vi laddade ner låtar med skräckblandad förtjusning, en i taget, under flera timmar. Och vi höll kontakten – på ett sätt som känns både primitivt och vackert nu.

Man skrev långa mejl. Man satt uppe sent med MSN och funderade på hur man skulle tolka ett ”brb” eller en ändrad statusrad. Det var inte snabbt, men det var äkta. Det fanns en slags tålmodighet i det där digitala pionjärlivet.

Men ännu tidigare var det andra sätt som gällde. Handskrivna brev med snirklig stil. Telefonsamtal som gick genom en växel eller via en grön bakelitlur i köket. Man pratade färdigt. Man lyssnade klart. Man tog sig tid.

Jag saknar det ibland. Inte tekniken i sig – jag behöver inte tillbaka till det långsamma modemet eller disketter som krånglade. Men jag saknar vad det gjorde med oss. Att vi faktiskt var närvarande. Att ett meddelande betydde något. Att man väntade – och att väntan hade ett värde.

Idag går det snabbt. Vi skickar hjärtan och emojis som substitut för närvaro. Vi chattar i flera trådar samtidigt men missar ändå varandras verkliga röster. Jag undrar ibland vad det gör med vår längtan att bli förstådda. Och med vår förmåga att förstå andra.

Ljudet av ett modem var kanske inte vackert. Men det var ett löfte om kontakt. En påminnelse om att det viktiga inte alltid gick snabbt – men att det ofta var just det långsamma som höll oss samman.