Ljuset i slutet av en lång vecka

Det finns veckor som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå känns i kroppen. De glider inte förbi obemärkt, de lägger sig som en lätt tyngd över axlarna – inte för att något var fel, utan för att allt bara varit… mycket. Många tankar. Många krav. Många små saker som tillsammans blev en hel värld att bära.

Och så kommer fredagen.

Det är något med just den dagen. Den öppnar inte dörrar med ett brak, den smyger mer. Men man känner det ändå:

veckan släpper taget om en.

Lite i taget.

Som om den förstår att man inte orkar bära mer än så här.

Ljuset i slutet av en lång vecka är inte ett riktigt ljus. Det är inte en lampa eller solen som går ner på något särskilt vackert sätt. Det är mer en känsla. Den där stilla rörelsen i bröstkorgen när man andas ut utan att riktigt märka det. Den där mjuka förvissningen om att man klarade ännu ett varv, ännu en sträcka, ännu en dag som såg ut att aldrig ta slut.

Fredagsljuset är ett inre ljus.

Det som säger: du får vila nu.

Ibland kommer det redan på eftermiddagen när man tar de sista stegen mot bilen eller hemmet. Ibland knackar det först på kvällen när man slår på en lampa som inte behöver vara praktisk, bara varm. Och ibland kommer det som ett långsamt lugn när huset tystnar och dagen till slut får lägga sig ner bredvid en.

Jag tror att fredagar lär oss något om livet som vi ofta glömmer:

Att allt inte måste lösas, förstås eller fullbordas under veckan.

Att det är okej att vara trött.

Att man inte behöver prestera sig igenom varje dag.

Att ett andetag kan vara mer än tillräckligt.

Ljuset i slutet av veckan är ett tecken på att vi fortfarande är här.

Att vi inte gav upp.

Att vi hittade en väg, även om den var krokig och vi snubblade några gånger på vägen.

Och när man sitter där – kanske med en kopp, kanske i tystnad, kanske framför något som inte kräver mer av en – då märker man det:

Veckans tyngd försvinner inte.

Men den skiftar.

Den blir mjukare. Hanterbar. Nästan vänlig.

Kanske är det därför fredagskvällar känns som en sorts försoning.

En chans att hålla om sig själv lite grann.

En möjlighet att börja om, utan dramatik.

Ljuset i slutet av en lång vecka är inte fest och fyrverkerier.

Det är den mjuka insikten:

Jag gjorde så gott jag kunde och det räcker.