Lonesome Traveler och mina egna vägar
- Kalle Levin
- 17 mars
- 2 min läsning
Det finns böcker som inte bara berättar en historia, utan som öppnar dörrar. Inte till en annan värld, utan till ens egen. Jack Kerouacs Lonesome Traveler är en sådan bok. Det är inte en roman i klassisk mening, utan snarare ett lapptäcke av resor, ögonblick, insikter – en rastlös mans försök att förstå sig själv genom att röra sig.
Jag känner igen det där.
När jag först reste till USA 1989 visste jag inte att det skulle bli en livslång relation. Men något klickade. Liksom Kerouac såg jag länderna inte som platser på en karta, utan som levande historier som väntade på att bli upplevda. Lonesome Traveler beskriver hans resor som sjöman, vagabond och tillfällighetsarbetare. Han liftar, tar skitjobb, betraktar världen från tågkupéer och sjabbiga hotellrum. Han lever inte för destinationen, utan för rörelsen, för själva resandet i sig.
Jag tänker på mina egna nätter på små motell längs amerikanska vägar. På morgnar då solen just gått upp över Appalachian Mountains och jag kört igenom en sömnig stad där bara en diner höll öppet. Hur jag samlat på mig platser, människor och samtal, sådant som senare skulle hamna i mina böcker. Som när jag vandrade i Virginias berg och hittade scenerna till Efter att sista ackordet har spelats.
Men Lonesome Traveler handlar inte bara om resandet i geografi, utan om det inre sökandet. Kerouac söker en mening, en hemhörighet, men finner den aldrig riktigt. Han är alltid på väg någon annanstans, alltid ett steg från att slå sig till ro. Kanske är det därför han känns så tidlös. För vi är många som känner den där rastlösheten, den där längtan efter något som kanske aldrig riktigt går att fånga.
Det är en bok jag läser långsamt. Inte för att den är svår, utan för att den är så nära. Jag ser mitt yngre jag i Kerouacs sidor – och ibland ser jag mitt nuvarande jag. För hur många resor jag än gjort, hur många böcker jag än skrivit, så finns den där känslan fortfarande kvar. Att nästa väg kan leda till något nytt.
Och det är väl det som gör att man fortsätter.
