Long Island City
- Kalle Levin
- 16 feb.
- 2 min läsning
Det regnar i New York. Det är som om staden försöker skölja bort gårdagen och börja om, men vi vet att det aldrig riktigt fungerar så. Regnet i New York är en annan sorts regn, det blandar sig med avgaserna, de upplysta skyltarna och det eviga bruset av sirener, bilar och steg som aldrig slutar röra sig. Vi drar upp kragen på jackan och rullar våra steg nerför 39th Street, där trottoarerna glimmar av regn och reflekterar de rödgula taxiljusen som skär genom det grå.
Vi tar färjan. East River ligger tung och mörk under oss, vattnet krusar sig som en levande skugga medan vi rör oss över ytan, förbi Roosevelt Island, mot Long Island City. Jag ser hur vattendropparna sprider sig i cirklar på ytan och tänker att det finns något meditativt i det, något som påminner om tidens gång. Här ute är Manhattan ett panorama, en lysande vägg av glas och stål, och regnet får ljusen att rinna längs fasaderna som om staden själv gråter.
Vi kliver av vid Hunters Point South, där vattnet slickar kajkanten och regnet strilar i fina linjer över den öppna promenaden. Det här är är Lännarts domäner. Han rör sig vant, som om han hör hemma här, som om den fuktiga asfalten, de svarta bänkarna och de stilla träden längs strandpromenaden är lika mycket hans som rummet han lämnade på morgonen. Det här är inte turistens New York, inte den gnistrande skyline-drömmen, utan något annat – något mer rått, mer uppriktigt.
Vi går längs vattnet, förbi de stilla parkbänkarna och de svarta, blanka stålskulpturerna som vrider sig mot himlen. Längre bort tornar Pepsi-Cola-skylten upp sig, ett neonskepp i det grå, en ensam färgklick i ett regntungt landskap. Under broarna surrar tågen och bilarna på Queensboro Bridge, en ständig påminnelse om att rörelse är allt, att det inte finns några uppehåll i denna stad.
Vi drar upp jackorna lite mer, känner hur regnet letar sig in i skorna, men ingen av oss bryr sig särskilt mycket. Vi är här nu, på en strandpromenad i ett regnigt Long Island City, där staden känns som en hemlighet och vi är de enda som lyssnar.
