Lukterna som bar mig

Jag vet inte hur andra minns.

Vissa sparar röster, andra samlar bilder i gamla skokartonger.

Själv bär jag på dofter.

De kommer till mig i märkliga ögonblick – när jag ställer mig vid spisen, kliver ut ur bilen en tidig morgon, öppnar en bok som stått i hyllan för länge. En virvlande strimma av något förlorat, som vänder sig om och ser på mig en sista gång innan det försvinner.

Jag var kanske sex år gammal när jag för första gången kände doften av nyslaget gräs mot het asfalt. Jag minns det så tydligt för att det luktade frihet. Skolavslutning, jordgubbar, knän med sårskorpor. Det fanns en slags magi i den blandningen av maskinklippare och solbränd mark – som om världen öppnade sig bara för mig.

Och inne i klassrummet på Torps skola i mitten av 70-talet – när fröken delade ut stenciler med färska övningsblad, fortfarande blöta av bläcket från kopieringsmaskinen. Vi höll dem mot ansiktet och drog in doften, nästan berusande, som om svaren på alla frågor kunde finnas där i det lila trycket.

Senare: Lukten av fuktiga judomattor och tejpade fingrar. Svetten under träningen. Den typen av doft som aldrig riktigt lämnar en kropp, bara smyger sig in i porerna och blir en del av vem man är.

Och raklöddret i pappas badrumsskåp – en trygghet man inte visste att man en dag skulle sakna så förtvivlat.

Och Nashville...Jag minns en bar med neonljus och golv av klibbig öl. Det luktade whisky, läderjackor, svettiga cowboyboots och billig parfym. Röken hängde kvar i gardinerna trots att de slutat tillåta rökning för länge sen. Jag satt i ett bås längst in med ett glas i handen och kände hur minnen som inte ens var mina började röra på sig.

Och så tågen. De där tågluffningssomrarna på åttiotalet. Nattetid i en kupé genom Spanien eller upp genom Österrike. Doften av metall, damm, trött läder och varm plast. Nån hade öppnat ett fönster på glänt och släppt in Europas natt genom gardinen.

Någon annan åt bröd och vitlökssalami. Mina fötter sov i vad vi på den tiden kallade gympadojor och min längtan låg under sätet.

Det luktade oro och hopp, ungdom och rastlöshet. Och allt var möjligt.

Ibland, när jag varit ute i världen för länge, kan lukten av blöt skog i Dalsland få mig att gråta lite tyst. Den där tunga, kalla doften efter regn som klänger sig fast i mossan och kläderna. Det är ingen dramatik i det. Bara en påminnelse om varifrån man kommer och vem man alltid kommer att vara.

En parfym i en folkmassa kan ännu kasta mig tillbaka till ett hotell i Barcelona.

Klor i ett badhus – till barndomens simhall där jag övade dykning och mod.

Nylagad mat – till farmors kök, där tiden verkade stå still och allt var enkelt nog att förstå.

Jag tänker att dofter är själens hemliga arkiv. Vi öppnar lådorna utan att veta om det och plötsligt står vi där igen – i ett klassrum, på en scen, i någons famn. Allt vi trodde vi glömt vänder tillbaka med ett andetag.