Lyckligast vinner – och alla förlorar

Det har blivit svalare nu. Morgonen är fortfarande varm, men inte tryckande. Solen bländar genom tunna moln som redan bär löften om regn. Det sägs att det är på gång. Kanske i eftermiddag, kanske i natt. Jag hoppas på eftermiddag. Jag vill känna mig skärpt. Klarare i tanken. Som om något rensas bort.

Och det behövs. För jag skriver. Mycket. Och djupt. Under en längre tid har jag haft två manus igång parallellt – vilket inte alls var planen, men så blev det. Det ena av dem är något nytt för mig. En bok som famlar efter förståelse snarare än handling. En samtidsessä, kanske. Eller bara ett försök att sätta ord på det där som skaver.

Jag kallar den "Lyckligast vinner – och alla förlorar". Titeln kom till mig som en känsla snarare än en tanke. Den bara satt där, som en sanning ingen riktigt vill ta i. Manuset har vuxit fram långsamt, mellan kaffekoppar, tidningsartiklar, egna anteckningar, fraser ur samtal jag råkat höra, och minnen som plötsligt tränger sig på. Den kräver mer av mig än något annat jag skrivit. Mer tålamod. Mer mod, faktiskt. Och självrannsakan.

Jag försöker förstå vår tid. Det där märkliga mellanläget vi lever i, där vi har allt men ändå går runt med en känsla av att något saknas. Vi skapar våra liv som kampanjer. Vi optimerar, planerar, filtrerar. Vi konsumerar mening i form av TED Talks, självhjälpsböcker och appar med lugnande röster. Men ändå – ändå – är det så många som känner sig tomma. Ensamma. Trötta på ett sätt som inte går att sova bort.

Så varför skriver jag det här? För att jag tror vi behöver prata om det här. Inte i punktform. Inte som en ny trendig lösning. Utan på riktigt. Med tid. Med nyfikenhet. Jag hoppas inte hitta ett svar. Jag hoppas snarare hitta ett språk för allt det där som är svårt att säga. En spegel att hålla upp framför oss och viska: Är det så här vi vill ha det?

Jag vet inte var det här manuset kommer ta vägen. Men jag vet att det känns viktigt.