Längtan till något annat

Vi är en vecka in i februari nu.

Och vintern visar inga tecken på att ge sig.

Det snöar. Det blåser. Kylan går rakt igenom jackan, genom lager av ull och bomull.

Som om den inte ens försöker vara artig längre.

Jag tänker på februari som något annat också.

Inte bara en månad, utan ett tillstånd.

Ett slags vänteläge mellan det som varit och det som ännu inte riktigt vågar börja.

Förra året var februari kall, men alltid så älskvärd, i New York City.

Den där kylan som biter men samtidigt skärper sinnena.

Promenaderna, ljuset mellan husen, känslan av att vara vaken i en stad som aldrig riktigt sover.

Februari innan dess var något helt annat.

Sol, värme och långsamma dagar i Miami.

En månad som inte behövde kämpa för sin existens. Den bara var.

Och sedan New York igen och så har det fortsatt. Som om februari själv valt sina platser.

Två städer som lämpar sig ovanligt bra när året är som mest sparsmakat med ljus. I år är det annorlunda. I år behöver jag verkligen ljuset.

Inte symboliskt. Inte poetiskt. Utan bokstavligt.

Jag hoppades på det i Alicante för några veckor sedan, men februari är obeveklig även där.

Så här års behöver man nog lämna Europa helt, om man verkligen vill åt solen. Den där som värmer på riktigt. Som gör något med kroppen, inte bara tanken.

Förhoppningsvis får jag det inom några dagar.

Ljuset. Solen. En påminnelse om att vintern inte är allt som finns. Februari är sällan snäll,

men den är ärlig och just nu räcker det långt.