Läsa under himlen

Jag läser en artikel i DN om att läsa utomhus – gissel eller genidrag? Och jag ler. Känner igen så mycket. Det där att boken fladdrar till i vinden precis när man är mitt i en mening, att solen speglar sig i sidan av glasögonen, att en mygga surrar alltför nära örat just när man försöker sjunka ner i en viktig passage. Men ändå – ändå älskar jag det.

För mig är det ingen tvekan. Att läsa ute är ett genidrag. Ett sätt att förena det inre och det yttre, att låta orden landa i en värld som rör sig samtidigt. Under bar himmel. Med fågelsång i bakgrunden och gräsfläckar på armbågen. Jag har så här långt den här sommaren läst mer utomhus än någonsin. I trädgården hemma. På balkongen. Vid en klippa. Till och med i bilen, med fönstret lite öppet och ljudet av regn som sällskap.

Känslan av att låta boken möta världen. Att inte stänga in sig, utan öppna upp – både sinnet och omslaget. Jag tycker om hur naturen ibland avbryter mig, som för att säga: “Titta upp nu. Känn det här.” Och så gör jag det. Tittar upp. Känner vinden. Ser ett moln dra förbi. Och så går jag tillbaka in i texten, men med en annan sorts närvaro. En annan puls.

Jag tror inte det handlar om att läsa ostört. Det handlar om att läsa levande. Och det är något jag återkommer till gång på gång – det där att låta läsningen bli en del av livet, inte en paus från det.

Så ja, DN-artikeln får mig att tänka. Att minnas. Att längta ut igen. För det är fortfarande sommar. Och någonstans väntar nästa kapitel, någonstans mellan björk och himmel.