Medan vi väntar

Det är morgon. Vi har sett hur Ljuset letat sig in mellan husfasaderna, över de lutande gatorna.

San Francisco – staden med den där alldeles egna känslan. Dimman som rullar in från Stilla havet, spårvagnarnas gnissel, doften av saltvatten och något grillat nere från Fisherman's Wharf. En stad jag inte riktigt vet om jag älskar eller bara fascineras av. Men det gör inget. Den kräver ingen kärleksförklaring. Den bara är. San Francisco är lika mycket sin egen som vi är våra – på resa genom något vi kanske aldrig riktigt förstår fullt ut.

Vi körde in i stan över Golden Gate-bron som gömde sig i sin klassiska dimslöja. Vi stannade till för att ta några bilder men ljuset var blekt och bron verkade trött. Som om den sett för många turister, för många poserande människor. Vi får försöka igen när det klarnat..

Det är som att San Francisco påminner mig om att allting inte behöver vara så tillrättalagt. Att det skavda också har sin plats. Att branta backar, vindlande gator och saltdis kan vara nog. Vi har inga stora planer för dagen. Vi ska bara ge oss ut, känna in, gå dit benen tar oss, eller bilen kör oss…

Ibland är det just så en stad visar sitt rätta jag.