Mellan det som varit och det som väntar

Det har varit en bra vecka.

Så där som man vill att veckor ska vara. Möten som landar rätt, samtal som leder framåt och beslut som känns både genomtänkta och positiva. Jag märker hur bitarna börjar falla på plats – inte minst i mitt skrivande. Det rör på sig. Saker som länge legat och väntat närmar sig nu ett läge där jag faktiskt snart kan börja berätta mer och det är en speciell känsla. Förväntan, på något sätt.

Men ändå.

Mitt i allt det där som är här och nu, dras tankarna bakåt. Till förra veckan. Till det som var. Det där enkla, varma, nästan stillastående i tillvaron. Dagar som inte krävde någonting mer än att få vara just dagar. Skratt, värme, tid som sträckte ut sig utan att behöva fyllas.

Och kanske är det just så det ska vara.

Att det som varit får ligga kvar som en mjuk ton i bakgrunden, samtidigt som det som är just nu får ta sin plats. Att bära med sig det bästa från båda.

Jag tittar på klockan.

Det är snart dags igen.

Den där stunden då ljuset förändras. Då allt stannar upp en aning. Solen som sakta sjunker bortom bukten och lämnar efter sig ett sken som inte riktigt vill släppa taget.

Och just där, i övergången mellan dag och kväll, mellan det som varit och det som kommer – finns något som är svårt att sätta ord på.

Men som ändå säger allt.