Mellan judomattan och berättelserna

Det är lördag morgon. Jag sitter en stund och går igenom dagen innan den riktigt har börjat.

Först blir det judo. Sedan väntar författardagen.

Två saker som kanske inte verkar ha så mycket med varandra att göra. En judomatta och ett bord med böcker. Träning och berättelser. Men när jag tänker efter finns det en tråd mellan dem.

Skrivandet är speciellt.

Man sitter ensam vid sitt skrivbord och försöker formulera något som först bara finns i ens eget huvud. En tanke. Ett minne. En berättelse.

Man skriver, stryker, ändrar och börjar om. Ibland undrar man om orden verkligen kommer att betyda något för någon annan och så kommer en dag som denna.

Plötsligt ska orden lämna skrivbordet och möta människor. Jag ska berätta om mina böcker och försöka förmedla något av det som fick mig att skriva dem. Någon kanske känner igen sig. Någon blir nyfiken. Någon hör något som får dem att tänka på sitt eget liv.

Då blir man påmind om att berättelser inte bara handlar om den som skriver dem. De handlar också om den som lyssnar.

På judomattan finns en liknande stund. Man kan planera ett träningspass noggrant, välja övningar och tänka igenom varje moment. Men det verkligt betydelsefulla händer först när ett barn vågar prova. När det inte går som tänkt, men barnet försöker igen. Och när ett kast som först kändes omöjligt plötsligt lyckas.

I mötet med andra människor får våra ansträngningar sin mening.

Så i dag ska jag försöka att inte fundera för mycket på om allt blir perfekt. Jag ska göra mitt bästa på judomattan, berätta mina historier med värme och ta vara på stunden när människor faktiskt vill lyssna.

För en berättelse är aldrig riktigt färdig när vi har skrivit den. Den får sitt verkliga liv först när någon annan tar den till sig.