Mellan regnskurar och verklighetsflykt – om att skriva sig ur världen

Det regnade i natt. Så där försiktigt först, som om himlen tvekade. Sen kom det ordentligt. På fönsterbleck, asfalt och tankar som behövde rensas.

Det passade mig. Jag har skrivit mycket den senaste tiden. Inte för att jag haft mer tid – snarare för att jag inte haft något val. Orden har stått där och stampat, väntat på att få komma ut. Och ibland är det enda sättet att ta sig igenom dagarna att kliva in i en annan värld – en värld där jag styr, men också famlar.

Det är märkligt hur man kan fly genom att gå djupare in i sig själv. Skrivandet är ingen verklighetsflykt i klassisk mening. Det är snarare ett sätt att förstå det som pågår, från sidan. Att titta på sig själv och sin omvärld genom en lins där allt blir lite klarare. Eller suddigare – men på ett sätt som känns sant.

Ibland har jag tänkt att jag inte skriver för att jag vill, utan för att jag måste.

Det finns dagar när orden bär mig. Och andra dagar då jag själv får bära dem, bokstav för bokstav. Men när det fungerar – när något lossnar – då är det som att allt ställs i rätt vinkel igen. Som om regnet spolar rent inombords.

Jag skriver mig ur världen – men också djupare in i den.

Och i de tystaste stunderna, när fingrarna stannar upp på tangenterna, är det som om jag hör något jag annars hade missat. Något som viskar: fortsätt.