Mellan stormen och månen

Jag går ut på balkongen för att känna in vädret.

Regnet har slutat. Det blåser inte heller. Ändå ligger något i luften som får mig att tänka på att en storm är på väg. Som om kvällen håller andan en liten stund innan den bestämmer sig.

Jag undrar om den kommer att påverka resan i helgen. Hur blir det vid flygplatsen? Kommer planen att gå som de ska? Jag tänker att jag får kolla vädret sedan. Just nu finns det ändå inget svar där ute i mörkret.

Jag går in igen, men efter en stund går jag ut på balkongen en gång till. Den här gången tittar jag upp.

Månen är nästan full. Den lyser stilla över allt det där vi människor försöker hålla reda på: väderkartor, avgångstider, packning och planer. Den verkar inte ha bråttom. Den är på väg mot sin fullhet, men tar sig dit i sin egen takt.

Kanske borde jag göra likadant.

Jag känner mig trött. Inte bara sömnig, utan sådär trött som kommer när dagarna har varit fyllda av mycket och man hela tiden har haft nästa sak att tänka på. Att vara ledig några dagar känns inte bara skönt. Det känns nödvändigt.

Kanske är det därför jag står här och tittar på månen. För att påminna mig om att allt inte behöver lösas just nu. Stormen får komma om den kommer. Jag får kolla vädret sedan. Resan får börja när det är dags och medan jag står där märker jag att det inte bara är månen som närmar sig sin fullhet. Någonting i mig längtar också efter att få släppa taget en stund.

I helgen hoppas jag inte bara att vi kommer iväg. Jag hoppas att jag också hinner komma fram till mig själv.