Mest av allt

Anette och barnen har åkt till Mallorca. Sol, bad och sand mellan tårna. Därifrån får jag meddelanden att allt är bra, och det känns gott i mig att veta att de får sina dagar av värme och vila.

Här hemma däremot har hösten på riktigt gjort sitt antågande. Regnet slår mot rutorna, kvällarna mörknar snabbare än jag vill erkänna, och luften har redan den där kyliga udden som hör september till.

Det har varit en hektisk tid, men nu hoppas jag på att få kliva in i skrivandets högsäsong. Det finns nytt som väntar på att bli skrivet, sidor som behöver redigeras, och texter som ska vidare i processen. Jag hoppas mycket på den här hösten – att den ska ge mig både ro och tid. Att jag ska kunna luta mig tillbaka, men också sitta framåtlutad vid tangenterna och faktiskt göra det där som så ofta bara blir löften.

Flygbiljetter har jag redan köpt. Ett sätt att stilla resebegäret, men också en påminnelse om att världen ligger öppen. Och kanske är det just resorna som slutligen säkerställer att jag får något skrivet. För när tankarna vandrar iväg så är det inte längre mot småstugor eller kaféer här hemma, utan till New Yorks gator i höstljus och till Italien där dofterna, färgerna och tempot alltid får mig att känna mig levande.

Vi närmar oss mitten av september. Det är förkylningstider, och den här mannen känner redan av det. Alltid samma sak när sommaren går över i höst. Men det hör till. Det är en del av rytmen.

Och mitt i allt – förväntan. För vad är hösten om inte just den tid då man samlar sig, drar filten tätare om sig, och låter idéerna få växa? Jag hoppas på mycket den här gången. Mest av allt hoppas jag på att orden ska hitta hem.