Midnight cowboy och tiden som går

Fredag kväll. Jag sitter i soffan och tittar på Midnight Cowboy – en film jag såg för första gången när jag var ung, långt innan jag visste särskilt mycket om livet men redan då förstod att vissa berättelser stannar kvar.

Filmen, från 1969, handlar om Joe Buck – en naiv cowboy från Texas som beger sig till New York för att försöka slå sig fram som gigolo. Han möter Ratso Rizzo, en sjuk och fattig småsvindlare som blir hans vän. Två förlorare, eller kanske snarare två människor som försöker hitta någon slags värme i en kall värld. Rollen som Joe spelas av Jon Voight och Dustin Hoffman gör en oförglömlig insats som Ratso. Båda nominerades till Oscars, och filmen blev den första med X-rating som vann priset för Bästa film. Den bröt mönster, vågade vara smutsig, ärlig och sårbar – mitt i det sena 60-talets förändrade USA.

När jag ser den idag är det som att jag ser den med nya ögon. Då, på åttiotalet, såg jag mest en film om drömmar som gick snett. Nu ser jag en berättelse om mänsklig ensamhet, vänskap och behovet av att bli sedd – teman som jag själv ofta återkommer till i mitt skrivande. Det där att försöka förstå människan bakom fasaden, hur vi bär våra sår och ändå försöker fortsätta framåt.

Kanske är det därför jag fortfarande tycker om gamla filmer som denna. De bär spår av en tid då berättandet vågade vara långsamt, naket och ofiltrerat.

Midnight Cowboy påminner mig om varför jag en gång började skriva: för att fånga det där ögonblicket när något brister, men också när något vaknar till liv.

Det finns en scen i slutet av filmen som fortfarande tar tag i mig, lika starkt som första gången. Det är den där man förstår att drömmen inte blev som han tänkt sig, men att något viktigt ändå uppstod på vägen – en vänskap, en sorts försoning. Kanske är det just det som livet handlar om. Inte målet, utan vägen dit.