Midsommardag i Utah

Här i Utah är det fortfarande midsommardag, men hemma i Sverige har det redan blivit en helt vanlig söndag. Det är något märkligt med att leva i förskjutning – som att man befinner sig i ett eget litet parallellt universum, där tiden går i annan takt och världen ser helt annorlunda ut.

Tidigt i morse lämnade vi Las Vegas bakom oss. Den glittrande, galna staden i öknen som aldrig riktigt sover. Vi körde norrut, passerade ett hörn av Arizona – där klipporna tornar upp sig som urtida väktare – innan vi landade här i Utah. Utah som jag tycker så mycket om. Det är något med ökenlandskapet, med bergen och färgerna, som går från ockra till vinrött i takt med solen. Luften här är torr och klar, som om varje andetag vill säga: du är levande.

Och så – igår gifte vi oss. Efter alla dessa år tillsammans.I Las Vegas, förstås. Det finns mycket att säga om hur det är att gifta sig där – jag antar att det får bli ett eget inlägg eller kanske två. Men hur som helst blev det alldeles, alldeles underbart. En märklig, vacker, glittrande ceremoni som vi aldrig kommer glömma. Vi är så lyckliga.

Nu vilar vi ut här i St. George – en liten pärla mitt i öknen, omgiven av röda klippor och dramatiska vyer. Och vägen hit… I-15 North mellan Las Vegas och St. George är något utöver det vanliga. Det är som att köra genom ett landskap målat av gudarna själva – slingrande raviner, karga klippväggar, hisnande utsikter. Man måste nästan ha kört den själv för att förstå hur skönheten växer med varje kurva.

I morgon bitti åker vi vidare till Zion National Park. En plats vi aldrig besökt förut, men länge drömt om. Där väntar vandringar bland sandstensformationer, smala passager och tystnad som talar. Det blir på många sätt en utmaning – men också en fortsättning. På resan. På livet tillsammans. På allt det som nu har en ny början.

Vi hörs snart igen.

Med ringar på fingrarna och damm från vägarna i skorna.