Min söndag
- Kalle Levin
- 9 mars
- 2 min läsning
Söndagen bar på sitt mildaste leende. En sol som smekte vintertrötta kinder och vindar som inte längre högg utan snarare smekte. Det är mars, månaden som tvekar mellan vinter och vår, och som nu i dagarna laddar upp för ett snöoväder. Men just idag fanns inget av det i luften. Bara ljus, värme och en föraning om vad som kommer sedan.
Leon har varit här i helgen. Intensiva dagar fyllda av barnskratt, spring i benen och de där små stunderna av total närvaro som bara ett barn kan ge. Han åt glass i solen, med gummistövlarna vippande i luften och blicken fylld av den där lyckan som bara en glasspinne kan ge en snart treåring. Vi satt där, i den korta stillheten, innan nästa äventyr tog vid. Att ha honom här är som att leva dubbelt – en energigivande trötthet, en helg där hjärtat får arbeta lika mycket som kroppen.
Och i fredags var det bio. Jag såg A Complete Unknown, filmen om Bob Dylan. Det finns ingen artist jag har bloggat mer om än Bob Dylan (möjligen med undantag för Neil Young). Dylan har funnits med i så många skeden av mitt liv, hans ord och melodier som en slags ständig följeslagare. Och filmen – den var riktigt bra. Den fångade något av den rastlöshet och förvandlingskraft som alltid har definierat honom.
Det är något särskilt med Dylan, hur han alltid varit ett steg före, hur han aldrig låtit sig låsas fast i någon annans bild av honom. Han är och förblir en gåta, en poetisk nomad som gång på gång rivit ner och byggt upp sig själv på nytt. Hans betydelse går inte att överskatta. Han förändrade musiken, språket, sättet att se på en låttext. Han gav orden vingar och frihet. Och kanske är det just det som gör att han aldrig blir gammal – han vägrar bli stillastående.
Mars kommer fortsätta vackla mellan plusgrader och snöfall, mellan vårdrömmar och vinterrester. Snöovädret må vara på väg, men den här söndagen var solen vår. Och någonstans i bakgrunden, i alla dessa tankar och bilder, hör jag Dylans röst. Ständigt i rörelse, ständigt en komplett gåta.
