Min årskrönika 2025

Från en bar i ett regnigt Porto någon gång i början av November.

Ett år som bar – och som jag bar tillbaka

När jag ser tillbaka på 2025 är det inte ett lätt år som träder fram, men det är ett sant.

Det var ett år som krävde närvaro, ansvar och uthållighet. Ett år där mycket handlade om att stå kvar, snarare än att rusa vidare. Ett år där jag flera gånger fick påminna mig om varför vissa saker är värda att bära – även när de väger tungt.

Judoklubben har präglat året mer än något annat. Frågan om träningslokalen, framtiden, samtalen, allt det där som inte syns när träningen pågår, men som avgör om den alls kan fortsätta. Periodvis tog det nästan all min mentala energi. Ansvar är inte alltid ärofyllt. Ofta är det bara tröttsamt. Men jag har burit det därför att klubben betyder något – för barnen, ungdomarna, gemenskapen och för ett helt ideellt sammanhang som sträcker sig långt bortom mig själv.

Mitt i allt detta fanns ett ögonblick som gjorde allt begripligt.

När Eric tog svart bälte.

Det var stort. Inte bara som prestation, utan som livshändelse. För honom – och för mig. Alla år i klubben, alla kvällar, alla ideella timmar, allt engagemang. Plötsligt stod det där samlat i ett enda ögonblick. Då var jag inte bara ordförande. Inte bara tränare. Jag var far. Och jag kände en stolthet som gick djupare än ord.

2025 varit mitt mest kreativa år någonsin.

Jag har skrivit mer än jag någonsin gjort tidigare. Manus, texter, blogginlägg, fragment, dagbok. Inte för att prestera, utan för att förstå. För att hålla ihop det inre när det yttre drog åt olika håll. Skrivandet har inte varit ett val – det har varit ett sätt att stå stadigt.

Och så sommaren.

USA.

Jag och Anette.

Vi gifte oss i Las Vegas. Stillsamt. Personligt. Utan åthävor. Ett ja som inte behövde publik. Sedan vägarna. Mil efter mil. Delstater som gled över i varandra. Nationalparker där tystnaden tog över och tankarna fick vila. Morgonkaffe på platser utan historia för oss – men som ändå blev minnen.

Den resan har blivit ett ankare i året. Något jag återvänt till när mina ideella åtaganden varit som tyngst, när jobbet slitit, när orken varit låg. En påminnelse om att det finns ett vi, och att det vi:et bär.

Familjen har varit där hela tiden. Barnen. Deras liv. Deras självständighet. Barnbarnet , Leon – de där små stunderna som inte gör väsen av sig men som i efterhand visar sig vara det viktigaste av allt. Vännerna också. Inte fler, men närmare. Samtal som fått ta tid. Syskonskap, musik, litteratur, minnen. Mindre behov av att förklara. Större behov av att bara dela.

När jag summerar 2025 ser jag inget enkelt år.

Men jag ser ett år med mening.

Ett år där kärlek handlat mer om uthållighet än om ord.

Ett år där ansvar varit tungt – men nödvändigt.

Ett år där skapandet hållit mig upprätt.

Och kanske är det just därför jag kan skriva det här, utan att tveka:

2025 var ett år jag, trots allt, älskade.