Minnet av något som bar oss när vi inte såg det

Det finns människor som följer oss genom livet utan att de själva förstår vilken roll de haft. De gör inget väsen av sig. De skriker inte högst, tar inte störst plats, kräver inget tillbaka. De bara finns där – som en stadig hand i ryggen när man vinglar. Som ett ljus i ett rum där man inte visste att man famlade.

När jag tänker tillbaka på mitt eget liv finns det sådana människor. Några nära. Några som råkade passera just när jag behövde någon, utan att de visste det. Det kan vara en barndomsperson som såg en när ingen annan gjorde det. En lärare som inte gav upp. En släkting som bar en form av kärlek man inte förstod förrän mycket senare. Eller en vän som stannade längre än deras egen ork egentligen tillät.

Människor som blir som fotspår i ens historia.

Det märkliga är att de ofta inte säger så mycket. De ger inte långa råd, de predikar inte, de gör inte stora gester. De är mer som ett mjukt stöd – en närvaro snarare än en åsikt. Ibland tar det år innan man förstår hur mycket de faktiskt bar.

Man tror lätt att man klarade sig själv.

Att man stod stadigt av egen kraft.

Att man kämpade ensam.

Men när man ser tillbaka med lite mer år i kroppen inser man plötsligt hur många gånger någon stod där i skuggan och höll balansen åt en. Hur många gånger någon tog emot ens oro med sitt lugn. Hur många gånger någon höll upp en dörr som man själv trodde att man öppnade.

Det är inget man såg då.

Men man ser det nu.

Det finns en ömhet i den insikten. Ett slags stilla tacksamhet som inte behöver ett ansikte eller en adress. För de gjorde inte det de gjorde för att bli ihågkomna. De gjorde det för att det fanns något i dem som kände igen något i en själv. En mänsklighet. En värme. Ett slags ordlöst band.

Och kanske är detta något av det finaste i livet:

Att vi ibland får vara burna utan att veta om det.

Och att vi i vår tur kan bära andra – utan att alltid förstå vilken skillnad det gör.

När jag tänker på de där människorna vill jag tro att de fortfarande går här någonstans, även om våra vägar inte längre korsas. Att deras avtryck lever kvar i sättet jag lyssnar, talar, står kvar för andra. Att deras godhet inte stannade i dem, utan flyttade vidare. In i mig. Vidare ut i världen.

Och kanske finns där också en stilla uppmaning:

Var någon som bär.

Låt någon annan få vila mot dig, även om du inte får veta det förrän långt senare – eller aldrig alls.

För en dag, långt fram, kommer någon tänka på dig så som du tänker på dem nu.

Tyst.

Tacksamt.

Och med en sorts värme som stannar kvar.