Mitt i veckan

Det är mitt i veckan.

På något sätt känns det som om den bara började – och ändå är den redan på väg mot sitt slut. Sommaren har ett märkligt sätt att göra så med tiden. Dagarna är långa, men veckorna korta.

Kanske är det värmen.

Den får mig att sakta ner. Inte för att jag vill, utan för att kroppen kräver det. Jag märker att jag planerar annorlunda. Vi spelar redan före klockan åtta, innan solen hunnit lägga sitt lock över dagen, (även om den redan hunnit att ta ett stort grepp om banan).

Sedan söker jag mig till skuggan. Packar inför resan. Handlar det sista. Umgås med mamma och pappa. Försöker fånga det som ska göras innan temperaturen stiger ännu några grader.

På kvällen blir världen vänligare igen.

Jag går runt sjön. Vattnet ligger helt stilla och luften har tappat den där tryckande hettan. Det är först då jag känner att dagen riktigt börjar andas.

Jag tänker på hur olika årstider formar oss.

Vintern lär oss att uthärda. Våren vill att vi ska börja om. Hösten uppmanar oss att samla ihop oss.

Men sommaren säger något helt annat.

Den påminner oss om att det finns ett värde i att inte alltid gå för fullt. Att allt inte behöver ske i högsta växeln. Att en människa faktiskt får följa skuggorna när solen blir för stark.

Det är en tanke som inte alltid är så lätt att leva efter.

Vi är skickliga på att fylla även sommaren med planer. Utflykter, projekt, resor och måsten. Som om också ledigheten måste prestera.

Det är därför en stilla kväll vid en sjö känns så befriande.

Där finns ingen klocka att passa. Ingen lista att bocka av. Bara vattnet, vinden och känslan av att världen faktiskt klarar sig en stund utan att vi skyndar på den.

Mitt i veckan.

Mitt i sommaren.

Och kanske är det just nu jag ska göra det som värmen försökt säga till mig hela tiden.

Att ibland är det inte tempot som avgör om en dag blir lyckad.

Utan lugnet.