Mitt ord för året

Jag är ingen vän av nyårslöften. De blir ofta en förhandling med framtiden. Istället väljer jag ett ord. Ett som får följa med – inte styra.

I år är det närvaro.

Inte som livsfilosofi i versaler, utan som ett sätt att stå kvar lite längrei det som redan pågår.

Närvaro i vardagen. I morgonkaffet innan dagen tar fart. I promenaden utan hörlurar.I samtalet där jag inte samtidigt formulerar ett svar.

Jag märker hur lätt det är att alltid vara på väg. Mot nästa punkt. Nästa sak som ska bli klar. Nästa version av mig själv.

Närvaro är att ibland stanna mitt i steget och inse att det här faktiskt är livet också.

Det påverkar hur jag arbetar. Jag gör färre saker samtidigt. Inte för att bli effektivare –utan för att göra dem på riktigt.

Det påverkar relationer. Jag lyssnar längre än jag brukar. Avbryter mig själv. Låter tystnaden få plats utan att fylla den.

Det påverkar hur jag rör mig. På mattan. På vägarna. I kroppen som inte alltid vill samma sak som viljan.

Närvaro är att acceptera begränsningarutan att göra dem till nederlag.

Och ja – det påverkar skrivandet också. Men bara som en följd av något större.

För om jag inte är närvarande i livet kan jag inte heller vara det i texten.

Så om jag ska sammanfatta året med ett ord är det inte ett mål.

Det är en riktning.

Närvaro.

Inte mer. Men heller inget mindre.