Mitten av juli

Vi har nått mitten av juli, och den där sommaren som i början kändes oändlig – som ett hav av tid att simma fritt i – känns inte riktigt så längre. Dagarna försvinner i ett tempo som nästan skrämmer, men jag försöker ta hand om dem väl. Jag samlar på ögonblick, fyller dem med mening, skriver när inspirationen slår till – och ibland med en frenesi som nästan får fingrarna att glöda mot tangenterna. Tempot är högt, men det känns bra. Orden kommer. Berättelserna lever.

Jag har också börjat kika in på klubben igen, och tids nog kommer jag nog kunna öka intensiteten i min egen träning. Kroppen känns okej. Till och med den sträckning i baken jag fick när jag red ut i Monument Valley verkar ha läkt. Det känns skönt. Nästan symboliskt, på något vis. Som att kroppen också är på väg tillbaka till sig själv.

Idag har jag umgåtts med mina föräldrar och med Eric. Såna dagar landar fint. Som ett stilla andetag i värmen. Och mitt i allt påmindes jag om att det idag är exakt ett år sedan jag var i staden Pyrgos på Santorini. Snart skulle jag då byta den grekiska övärlden mot amerikanska södern – två resor som, på helt olika sätt, blev oförglömliga. Det är märkligt hur tiden viker av. Hur mycket som ryms i ett enda år.

Jag bläddrar bland mina böcker, letar nästa titel att försjunka i nu när jag läst klart Prästungen. Men när jag väl bestämmer mig och sätter mig för att läsa, känner jag direkt att ögonlocken blir tunga. Det får bli en smoothie istället. En kalldusch. Försök till svalka i ett hus där fläktarna går för fullt, men där luften ändå känns stillastående, som om också den tagit semester.

I morgon ska det regna, och jag kan inte annat än att längta lite efter det. Efter doften av blöt asfalt, ljudet av droppar mot fönsterbleck, ett slags paus från hettan. Och kanske är det just det jag behöver. En liten regnpromenad. Ett avbrott. En ny början – mitt i juli.