Morgon I Crescent city - och en gammal berättelse om träd

Från vår kvällspromenad i Crescent city igår kväll.

Det är tidig morgon i Crescent City. Kaffet ångar i muggen och havsluften letar sig in från Stilla havet, lite kylig men frisk, som om den bär på historier från andra tider. Snart ska vi bege oss in i Redwood National Park, bland världens högsta träd – men just nu stannar vi upp. Sitter stilla. Tittar ut.

Det är många år sedan jag var här senast. Då var jag ung, sökande, full av rastlöshet. Nu är det något annat som för mig hit. Samma plats – men med andra ögon. Livet gör så med oss. Förändrar oss. Lär oss att se på nytt. Denna gång tror jag inte att jag kommer försöka förstå storheten i träden – jag kommer bara försöka känna den.

När jag var liten berättade pappa för mig om redwoodträden. Han talade om dem som om han själv hade sett dem, kände dem. Beskrev deras höjd, deras ålder, deras uråldriga tystnad. Jag var kanske sju, åtta år – och såg för mitt inre ett slags trädgudar, höga som kyrktorn. Det var först långt senare jag förstod att han aldrig varit där. Aldrig sett dem själv. Det spelade ingen roll. Orden han planterade hos mig växte ändå.

Så nu återvänder jag – med en annan sorts nyfikenhet. För att möta träden, men också minnet av en pappa som berättade. Och en pojke som lyssnade.