Morgon i Moab, Utah

Vi vaknar i Moab. Ljuset har redan börjat sila in genom fönstret och färga bergen utanför i rodnande toner, som om natten ännu håller kvar vid något den inte riktigt vill släppa taget om.

Staden ligger tyst för en stund, innan den fylls av rörelser – kaffebarer som öppnar, jeepar som startas, cyklar som rullas ut från motellens låsta förråd. Men just nu är det bara vi och morgonen.

Jag har alltid haft något för städer som bär på flera liv. Moab är en sån plats. Igår kväll, strax innan jag somnade, låg jag som jag ofta gör och läste mig igenom historien där vi befinner oss. Det ger mig ro – som att känna marken bättre under fötterna.

Moab var från början en jordbruksstad, ett dammigt hörn i Utah där livet gick i takt med vattenflödet i Coloradofloden och skördar som kom och gick. Sedan, som så många andra platser i västern, förändrades allt. I början av 50-talet upptäckte man uran i bergen här. Plötsligt gick staden från traktorer till gruvor, från tystnad till sprängningar och en befolkning som fördubblades.

Men det var inte ett liv som varat. När uranet inte längre behövdes försvann människorna – och en ny sorts människor tog deras plats. Såna som jag.

Äventyrare. Naturälskare. Sökarna.

Idag är Moab något helt annat – en internationell samlingsplats för mountainbikecyklister, klättrare, hikers och de som söker sig till ökenlandskapens magi. Canyonlands. Arches. Coloradoflodens vindlande linje genom det röda.

Det är märkligt hur vissa platser lyckas återuppfinna sig själva. Byta skepnad men ändå behålla sin själ. Moab är ett sånt ställe. En liten stad som rymmer stora berättelser.

Vi ska snart äta frukost, packa bilen och köra vidare. Men just nu är vi kvar här. I övergången mellan natt och dag, historia och framtid, drömmar och verklighet. Moab vilar fortfarande, men jag vet att under ytan pågår allt. Och det är sånt jag somnar till. Och vaknar med.