Morgonens stilla ritual

Det finns stunder i ett författarskap som är tysta, nästan högtidliga.

Den här morgonen har jag ägnat åt något så enkelt – och samtidigt så stort – som att signera böcker. Hemma, i hemmets lugna vrå. En kopp kaffe bredvid, pennan i handen och en hög böcker framför mig som snart ska hitta sina nya hem.

Det är en speciell känsla varje gång.

Att skriva en bok är ett långt arbete. Ensamt ibland. Ofta fullt av tvivel, omskrivningar och sena kvällar framför datorn. Men signeringen är annorlunda. Den är konkret. Här finns boken. Den finns på riktigt. Och den ska snart ligga i någon annans händer.

När jag skriver namnet i början av boken tänker jag alltid på mötet som ännu inte har skett. Någon kommer att öppna den här boken. Kanske på ett tåg, i en fåtölj en sen kväll eller en lugn söndag morgon.

Och någonstans där börjar berättelsen leva sitt eget liv.

Den här gången är det *Sista vykortet från Manhattan* som ligger framför mig på bordet. Jaxon Frost – en man som inte är särskilt lätt att tycka om, men som jag tyckte väldigt mycket om att skriva fram. Att få skapa en sådan karaktär var nästan befriande.

Nu är böckerna signerade. Snart packas de ner och skickas vidare.

Det är en märklig känsla varje gång.

Som att släppa iväg något man arbetat länge med och samtidigt veta att resan egentligen bara har börjat.