Morgonens tanke: När osäkerheten flyttar in (Dear Insecurity)
Det finns en särskild sorts gäst som aldrig knackar på. Den bara kliver in, slår sig ner och börjar kommentera allt.
Den granskar ansiktet i spegeln. Hittar sådant som ingen annan verkar lägga märke till. Den säger att man inte riktigt passar in, att man borde vara annorlunda och att andra säkert ser allt det man själv försöker dölja.
I Dear Insecurity gör Brandy Clark osäkerheten till en person. Nästan en mobbare som följer med in i sovrummet, står bredvid spegeln och till och med tycks finnas där i telefonen. Det finns något både träffande och sorgligt i den bilden. För visst kan osäkerheten kännas så: som en röst man inte har bjudit in, men ändå tvingas lyssna på.
Och ibland kommer den precis när något fint håller på att hända. När någon tycker om en. När man kanske börjar tro att det faktiskt kan bli bra. Då dyker tvivlet upp och frågar om man verkligen förtjänar det. Tänk om man förstör allt? Tänk om den andra personen en dag ser det som osäkerheten redan har pekat ut?
Låten berör mig för att den inte ger något enkelt svar. Osäkerheten går kanske inte alltid att kasta ut. Men det betyder inte att den ska få bestämma. Kanske börjar det med att känna igen rösten och förstå att den inte alltid talar sanning.
Vi kan inte alltid välja vilka tankar som kommer. Men vi kan försöka att inte behandla dem som domare. Och kanske, när den där elaka rösten vaknar, kan vi svara med något den själv sällan erbjuder: lite vänlighet.
Det får bli min tanke den här morgonen. Osäkerheten får finnas där om den nu måste. Men den behöver inte få välja kläder, styra spegelbilden eller bestämma vem jag vågar tycka om.