Morgonflyget till Paris

Jag gillar morgonflyg.

Allt är ännu lite tystare än vanligt. Tankarna är klarare. Stegen genom terminalen mer fokuserade. Som om världen fortfarande håller andan.

I handen: passet. Boardingkortet.

Morgonflyget till Paris.

Men Paris är inte slutmålet.

Paris är bara första andetaget. Första sträckan. Den där nödvändiga mellanlandningen som påminner en om att resor sällan börjar där de egentligen tar fart. Charles de Gaulle. Någon timma bland röster från hela världen. Doften av kaffe. Blicken mot avgångstavlan.

Sedan ligger världen öppen.

Det är den känslan jag är ute efter. Att vara på väg. Att inte riktigt ha landat ännu. Att befinna sig i rörelsen mellan här och där.

Sol och ljus är målet.

Värme mot ansiktet.

Ljus som inte bara lyser upp utan mjukar upp.

Avkoppling, ja.

Utflykter, absolut.

Men framför allt: att få skriva.

Att få sitta någonstans där tiden går lite långsammare. Låta morgnarna börja utan stress. Låta orden hitta sin rytm. Kanske börja på något nytt. Kanske fortsätta på något som legat och väntat. Ibland behöver man byta horisont för att höra sin egen röst tydligare.

Paris är bara en passage.

En port.

Det verkliga målet ligger bortom nästa boardingkort.

Och redan nu, innan jag ens har lyft, känner jag hur något inuti börjar öppna sig.

Det är så resor börjar.

Inte när man landar.

Utan när man bestämmer sig för att lämna.